Kistalight goes Ryan hela veckan lång Innehåll
Förord
Desire for travel
Måndag
Jag längtar till Italien – Bergamo
Tisdag
Du kommer att klara av det – Brügge
Onsdag
Tres bien - Normandie Light
Torsdag
Hells Gate - Gdansk eller ljuset i november
Fredag
Tjenare Thommy – Forza Napoli
Lördag
Tid för eftertanke – Stralsund
Söndag
Omdömen på rad – Pisa Light plus bonusbitar
Kistalight goes Ryan - Medelålders par på viftFörord
Desire for travel – the worlds best travel! Read Kistalight goes Ryan med destinationer som Bergamo…Bryssel…Stralsund
Ringer Ryanairs Michel O´Leary i veckan.
Passar på att göra lite reklam första dagen på sommarlovet.
Här ett utdrag i svensk översättning:
Hej det här är Thommy Sjöberg på Kistalight i Stockholm.
Vad hette han sa du?
Har aldrig hört talas om den killen.
Ok kan förstå det men jag är en flitig resenär på dina flighter betar av destinationerna liksom och nu har jag skrivit en liten behändig bok,Kistalight goes Ryan, om mina äventyr - medelålders par på vift i Europa. Du vet inte direkt en guidebok men ändå lite tips: Sitta på café, iaktta och lyssna av stämningar, flanera i spännande miljöer, något om historia, ett antal festliga anekdoter, en bit om en belgisk katt, mat och dryck och spana efter Det goda livet.
Förresten jag var ung jag med så där i slutet av 60-talet. Du vet vi var nästan kommunister här i Sverige.
Säger bara Kårhusockupationen!
Klart vi gillar lågprisflyg!
Har aldrig hört talas om den killen.
Ok kan förstå det men jag är en flitig resenär på dina flighter betar av destinationerna liksom och nu har jag skrivit en liten behändig bok,Kistalight goes Ryan, om mina äventyr - medelålders par på vift i Europa. Du vet inte direkt en guidebok men ändå lite tips: Sitta på café, iaktta och lyssna av stämningar, flanera i spännande miljöer, något om historia, ett antal festliga anekdoter, en bit om en belgisk katt, mat och dryck och spana efter Det goda livet.
Förresten jag var ung jag med så där i slutet av 60-talet. Du vet vi var nästan kommunister här i Sverige.
Säger bara Kårhusockupationen!
Klart vi gillar lågprisflyg!
Bra grej för folket vet ja!
Musiken förresten. Kommer du ihåg den. Whiter shade of pale, All you need is love – häftigt där med den första globala tv-sändningen John Lennon i blommig skjorta och hörlurar och du skulle man resa till San Francisco skulle man ha en blomma i håret.
Thommy!
Musiken förresten. Kommer du ihåg den. Whiter shade of pale, All you need is love – häftigt där med den första globala tv-sändningen John Lennon i blommig skjorta och hörlurar och du skulle man resa till San Francisco skulle man ha en blomma i håret.
Thommy!
Var det så du hette?
Den blomma som gäller i dag är enkla pappersmuggar, pappershanddukar och max antal platser i flygkabinen.Sånt som kallas kostnadsbesparingar och ett väl uträknat utrymme för medborgare som vill flyga med oss.
En jämlik minimalism i sittandet!
Well Mr O´Leary här är min affärsidé.
Vi kunde sälja goes Ryan tillsammans med det andra kittet i vagnen som dina rödlätta flygvärdinnor kränger när de ruschar fram och tillbaka i kabinen med whisky, parfymer och kaffe.
Kistalight goes Ryan med irländsk accent liksom. Samma pris som två flygplanswhisky! Ger bättre rus dessutom än ett par whisky och garanterat ingen hangover!
Well Thommy ingen dum idé men nu är det så att vi bara erbjuder minimalistiska varor och tjänster.- Kunden, det är idén, får stå för alla extravaganser sånt som tillkommer utöver flygstolen.
Okej då Mr O´Leary, right, vi kanske skulle erbjuda resenärerna tipset ovan så får de göra en egen beställning.
Waiter one copy of goes Ryan please!
No ice!
Keep the change!
En jämlik minimalism i sittandet!
Well Mr O´Leary här är min affärsidé.
Vi kunde sälja goes Ryan tillsammans med det andra kittet i vagnen som dina rödlätta flygvärdinnor kränger när de ruschar fram och tillbaka i kabinen med whisky, parfymer och kaffe.
Kistalight goes Ryan med irländsk accent liksom. Samma pris som två flygplanswhisky! Ger bättre rus dessutom än ett par whisky och garanterat ingen hangover!
Well Thommy ingen dum idé men nu är det så att vi bara erbjuder minimalistiska varor och tjänster.- Kunden, det är idén, får stå för alla extravaganser sånt som tillkommer utöver flygstolen.
Okej då Mr O´Leary, right, vi kanske skulle erbjuda resenärerna tipset ovan så får de göra en egen beställning.
Waiter one copy of goes Ryan please!
No ice!
Keep the change!
Lust att läsa?
En fjäderlätt investering som ger sju oförglömliga resor.
Måndag - jag längtar till Italien
Arbetslagsmöte på morgonen.
Känns bra att börja veckan på det sättet;
några elevärenden, information om veckans händelser, kan vara något om en brandövning eller besök av en skolinspektör, kanske planering av ett gemensamt projekt.
Äntligen måndag klämmer jag till med när jag hälsar eleverna välkomna till en ny vecka på mentorstimmen som alltid följer på mötet.
Betänk bäste medborgare att när du klarat av måndagen är tjugo procent av arbetsveckan överstökad.
Smaka på det, tjugo procent eller en femte del.
Jämför med en tjugo procentig löneförhöjning!
- Inga dåliga grejer.
Akta fingrarna! Citroner från AmalfiBergamo vid foten av Orobialperna, staden med sina Venetianska murar och sitt Citta Alta på krönet. Där det unga Citta Basa vakar nedanför likt en condottiere från vår tid.
Nog är väl det värt ett besök från Kista?
Ryan Air från Stockholm Skavsta; flygets eget svar på tidningarnas Metro, möbelindustrins IKEA, snabbmatens Mc Donald för oss någon annanstans än de utropade destinationerna London, Paris, Rom, eller Milano.
När vi landar på Orio-flygplatsen utanför Bergamo är vi i Ryanairland. Hit hittar mängder med turister vägen men inte är det i Milano de landar. Kartan ritas om men vad gör det när Ryan Airs Michel O´Leary från Irland med hemvist i 68-generationen vill skapa ett flyg för alla och där kostnaden för en flygbiljett motsvaras av en taxiresa mellan Stockholm – Arlanda.
Den bärande idén att resenären bara behöver betala för transporten allt annat läggs till på biljetten. Start och landningsavgifter minimeras i och med att avgångarna sker på underutnyttjade flygfält i randen av storstadsområdena. Skavsta var ett militärflygfält innan som det nu ser ut att bli en av lågprisflygets knutpunkter.
I Ryan Airlands Milano, läs Bergamo! Tar man bergbanan, funicular, upp till den gamla staden, Citta Alta, bänkar sig på ett café utmed de Venetianska murarna, beställer en dubbel espresso och när man tar fram guideboken kan man notera följande.
Bergamo var under en lång period 1428–1797 en del av den mäktiga stadsstaten Venedig och västlig gräns mot Milano. Före dess tillhörde den Viscontis Milano. I dag tillhör det Lombardiet och det rika Norditalien.Dagens politik är motsägelsefull; från Milano stammar Berlusconi med sitt forza Italia, i Lombardiet har Lega Nord många anhängare liksom Alleanza Nazional. Det ena partiet en regional rörelse och det andra en nationalistisk samling men bägge hör hemma på den populistiska högerkanten, samtidigt finns där radikala politiker som nobelpristagaren i litteratur Dario Fo och en stark fredsrörelse som manifesteras med mängder av PACE-banderoller som draperar balkonger och fönsterkarmar. I den praktiska politiken finns en väl utbyggd kommunal service och i barnuppfostran på dagis och förskolor spirar Montesoripedagogiken.
De reaktionära Lega Nord och Nazionales väljarframgångar ligger i tiden men bottnar även i de korruptionsskandaler som drabbade Italien och de etablerade styrande partierna i mitten av nittiotalet. De italienska väljarna har tappat förtroende för de traditionella partierna med Kristdemokraterna i spetsen.
Citta Alta Bergamo
På café Cittadella vid Colle Aperto ser man alla dessa vespor, scooters och snabba moppar. Små fordon som pilsnabbt lotsas fram och knattrar i de trånga gränderna och på de smala serpentinslingrande gatorna i ett Bergamo som klättrar utmed bergssidorna. Unga nätta tjejer med högklackat och klänningar som virvlar kring benen, unga killar med värsta farten och medelålders män i kavaj med eleganta skor och skinnportfölj gasar förbi.Cykelsporten är stor här. En folkfest är Girot. Kraftprovet är när cyklingen genom bergspassen är som en stege upp i himlen. Framför mig och kaffekoppen trampar unga män med tävlingsklädsel i pastellfärger a la Bianchi och med cyklar i fyratuseneuroklassen, även äldre män ekiperade med ledartröjor ägnar sig å cykelsport a la bergspass och Giro D´Italia. Faktiskt såg vi även mogen kvinna på en italiensk racer, givetvis med högklackat, som inte bara tog kurvorna utan också i högsta grad hade dem.- En riktig pudding skulle grabbarna i nian säga. Jag kan bara nicka instämmande åt en sådan tanke. Kurvor och utrustning hos en chic bellissima på cykelracer får en sommarledig lärare att dra på smilbanden och tycka att det är härligt med cykelsport. Kanske är det så i norra Italien att när man inte sitter på café och pratar så är man flitig och arbetar dygnet runt. Lombardiet tillsammans med Venetien och Piemonte i tillhör en av Europas rikaste regioner.Förmågan att ta till vara tradition och historia visar sig i hantverk och teknik. När det gäller bilar, maskiner, jordbruk, kläder, skinn, design, ostar, vin, skinka, bakverk, fiolbygge, kakelsättning och måleri kombineras gammalt hantverk med de modernaste kunskaper i hightech.
I Biblioteca civica på Piazza Vechia i Citta Alta klingar århundradena från väggarna. Här finns boksamlingar från den venetianska tiden och här finns modern litteratur. Biblioteket från 1600-talet är byggt med det berömda biblioteket Sansovino i Venedig som förebild. I läsesalarna sitter studenter med sina laptops medan århundradena blickar ned från väggarnas bokryggar och gamla porträtt. Genom ett stort avlångt rektangulärt fönster ser man Citta Bassa, genom soldiset långt därnere, som ett snitt från modern tid. Ut och ingångar skyddas elektroniskt och allt är smakfullt bevarat med omsorg om tradition samtidigt som man använder modern teknik.Medan kyrkklockorna slår i Basilikan Santa Maria Maggiore uppe på PiazzaVecchia i Citta Alta och Bergamos yngre klocktorn svarar klämtande i Citta Bassa tar vi bergbanan ned på stan.Turen bjuder inte bara på en hisnande utsikt utan är också en tur genom en bebyggelse från medeltid, renässans och barock fram till vår tid. I Norditalien bevarades de små stadsstaterna. De gick inte under eller försvann under medeltiden även om de i den moderna historien tillhört olika europeiska stormakter som Frankrike under Napoleontiden och Habsburgmonarkin Österrike fram till Italiens enande på 1860-talet. Känslan för regionen och den egna staden lever kvar i dialekter, åsikter och lokalpatriotism mer än en känsla för staten och landet Italien. Språkets enande, den moderna italienskans framväxt, blev delvis en litterär konstruktion med Dantes Den gudomliga komedin som förebild. Boken som kom på 1300-talet brukar anges som italienska skriftspråkets förstlingsverk och ideal för kommande generationer av författare. Om Dante hade toscanska, dialekten i Florens, som stilideal så hade näste store författare och inspiratör, Manzoni, milanesiska och franska som stilideal. Han levde och skrev under 1800-talet vid tiden för Italiens enande. Med sin populära och mycket lästa roman, klassikern, De trolovade kom han att konstruera ett litterärt språk mer än ett språk som talades i Lombardiet men som påverkade generationer av italienska skolungdomar. Dock har televisionen precis som i övriga världen haft en genomslagskraft som ingen litteratur kan göra gällande när det gäller inflytande på språket och den har påverkat dialekterna åt ett mer riksitaliensk håll även om Berlusconis tv i dag mest består av massa fåniga lekprogram och nonsensunderhållning.Ett lustigt inslag i "Berlusconitv" är alla dessa tjusiga danstjejer; getingmidjor, mycket hud och minimalt med tyg, som sjunger och dansar i söndagarnas panelprogram om fotboll. Fotbollsstjärnor på besök drabbas av ljuv musik när de ska uttala sig om fotboll och "världsläget". Fotbollsmiljonärer och danstjejer, populära par i skvallerpressen, i dag en trend i Italien, som har avlöst forna tiders filmromanser.
Citta Bassa BergamoNere på stan, Citta Bassa, går vi på Ciao, ett italienskt svar på snabbmatens Mc Donald, här kan man äta italiensk husmanskost till vettiga priser.På Ciao vid Piazza Vittorio Veneto låter vi oss väl smaka under ljumma junikvällar på takterrassens trädgård, belyst med lampor, snett emot ett elegant klocktorn från Mussolinis fascismepok.Här prövar vi, man kan välja från olika diskar, ångande risotto milanese, proscutto med melon, pollo med friterad potatis, formaggio av olika slag, salmone på potatisbädd, insalata, pane, lokalt vin rött och vitt på tunna, mineralvatten och kaffe med pâtisserier.Granne med Ciao ligger enligt guideboken ett historiskt café, Balzer, och mittemot ligger teatern Donizzetti. Här tillbringar vi en lunch med Insalata, mineralvatten och kaffe. Bredvid mig sitter några gäster, en kvinna och man, på affärslunch. Vältaliga diskussioner följer ätandet. Jag hör mannens argumentationer när han övertalar sin kvinnliga kollega. Här är detMachiavelliska konspirationer som råder snarare än erotik på jobbet. Mannen bygger upp långa kedjor av resonemang med en aggressiv ton som tar udden av vältaligheten. Här talar inte förförare utan en som vill förtala och tränga ut kolleger – Machiavelli på jobbet!Café Balzer är kanske en plats för intriger och affärsluncher men framförallt är det en trevlig gammaldags miljö med servitörer klädda i svarta förkläden, vita skjortor och korrekt uppträdande, uteserveringen är inramad med växter och blommor. Till caféet hör även glassbar, en vanlig bar och en disk med bakverk.Donizzetti, som har gett namn åt teatern mitt emot caféet, är Bergamos berömde son. Kompositör av lyriska operor och örhängen ur Bel Canto repertoaren som Kärleksdrycken och Lucia de Lammermoor fick han ett bittert slut trots sin ljuva musik.I sin ungdom under ungkarlstiden åtdrog han sig syfilis. Vid mogen ålder som etablerad kompositör och under repetitionerna av Dom Sébastien i Paris bröt en okontrollerbar ångest ut som ingen kunde bota. Hemskickat från Paris bortom möjligheter till vård fann vännerna, för att lindra smärtan och plågorna, på att sjunga hans mest berömda arior för honom när han låg på sitt yttersta i Palazzo Scotti i Bergamo.För att riktigt fullfölja idén med en ekonomisk minisemester har vi tagit in på ett vandrarhem , Ostello di Bergamo, uppe i Monte Rosso, tio minuters bussfärd med buss 14 från centrum, där villorna klättrar i terrasser utmed bergssidorna och där vi bor grannar med gröna sluttningar och fågelmusik. Kvällssol och utsikt över Bergamo kan vi ta del av från balkongen. Intressanta hotellgäster fanns som ett internationellt underhållningssällskap med ädla massajer från Kenya, spelglada musiker – indianer från Anderna och ett nomadsällskap – stolta berber, från Sahara.Nästa gång jag besöker Bergamo, tror jag bestämt, att det blir ett besök på den berömda Akademin med de venetianska mästarna som vi missade när vi satt på Café.Kanske ordnar jag då också en tilläggsbiljett med det italienska flygbolaget Volare för några dagars solande, badande och kulturella äventyr i den italienska södern där man kan beskåda antika städer, förundras över en häftig vulkan, tjusas av bukten i Neapel och där livet har en charm som det saknar i det rika Nord.
Volare o ho
cantare
jag seglar högt i det blå!
Tisdag - Du kommer att klara av det!
Dylanfantasi!
Bob Dylan på Debaser i veckan.
Svårt att köa på arbetstid!
So inställt i dag pga inköp av biljetter till Dylankonsert vid Medborgarplatsen.
Livsnödvändigt för en So-lärare med rötter i 60-talet att bevaka en sådan klubbspelning. Bättre förslag skickar några elever på samhällsuppdrag genom att köa för magisterns räkning utanför Debaser. Sedan får de ringa på mobilen när det är dags för inköp av biljetterna. Anslag på klassrumsdörren upp och in för att handla biljetter.
- Nåja, vår vän folkpensionären Dylan tycks ha skött sig bra på Debaser, lirat gitarr och haft sig, utan vår medverkan som publik.
Dylanlogi a la sextiotal!
Några förslag inför nästa So-lektion. Vi kommer att analysera låtar från Dylans album.
A Hard rains a gonna fall och växthuseffekten
North country blues; Hibbing - järnmalm och globaliseringen
Like a rolling stone och modernismens intåg i rockmusiken
Maggies farm - kampsång mot Thatchers högerpolitik på 80-talet?
Mississippi – Vad menade egentligen Bob med att han bara gjort en sak fel i sitt liv.
Workingman's Blues #2 från Dylans senaste cd där vi funderar över vad proletariat är för någonting
Förresten vem är Dylan kanske eleverna undrar.
Mossig?
Brügge - Halloween
Det sitter en katt på snedtaket utanför fönstret på bakgården där jag parkerat min Renault hyrbil. Allhelgonadag och folk morgnar sig i kvarteren. Vi är i Brügge gamla stad i västra Flandern. Kvarteret ligger 10 minuters gångväg från Markt det centrala marknadstorget. Husen påminner om engelska Brownstones från industrialismens barndom.Härligt att komma ut och lufta lite i Europa, härligt att flanera, härligt med vattenspeglarna på kanalerna som löser upp känslan av nu och då. Steget till medeltiden och Hansan är inte långt borta under en tur som flanör i ett Brügge som ännu inte riktigt har vaknat. Den historiskt observante kan se avlagringar likt årsringar speglas i husfasaderna från olika historiska perioder: Burgunderna, Habsburgarna, spanska Nederländerna och kikar man in i Stadshuset vid Burg i Gotische Zaal kan man ana ärren efter 1500-talets uppslitande religionskrig mellan protestanter och katoliker och se såren efter Napoleonkrigen när Flandern var en ockuperad landsdel.I modern historia finns närheten till första världskrigets blödande västfront och den nazistiska ockupationens varböld.Katten på parkeringen kisar mot mig som bara en spinnande katt kan göra.
Hur är det att vara katt här i Belgien undrar jag?
Du Thompa att vara katt här i Belgien är ungefär som att vara katt i Stockholm. Lite mildare klimat kanske, men väl så rått när de fuktiga vindarna från Nordsjön smyger in längs husväggar och kanaler, men visst vi jagar möss här också, vårt jobb liksom, när vi inte ligger hemma och spinner förstås men faktiskt, ärligt talat Thompa, många katter här i kvarteret har bara sett möss på Internet.Vi har installerat oss i ett kanske för vår ålder väl ungdomligt hangout med det modernistiska klingande namnet Bauhaus. Hotellet som har reception i baren är en mötesplats för det unga Brügge och backpackers från Europa. När vi checkat in äter vi middag i baren mitt i en Hallowenmaskerad. Bland en parad av Jesusar, rokokomode, målade masker a la popgruppen Kiss och sedvanliga skräckismasker äter vi i den lätta overkligheten en saftig stek med en bädd av doftande grönsaker och french fries, som sköljs ned med det utmärkta belgiska ölet Leffe Brune.När jag kikar i guideboken märker jag att vi följer gamla turistströmmar.Från glansdagarna som Hansastad och framgångsrik textilstad under medeltiden sov Brügge en Törnrosasömn i 400 år. När floden Zvin under 1400-talet, vattenvägen för Brügge till havet, torkade ut föll Brügges ekonomiska livlina till Hansan och omvärlden och handeln flyttade till Antwerpen. Två händelser kring förra sekelskiftet väckte Brügge ur Törnrosasömnen: Författaren och poeten Georges Rodenbach mycket lästa roman, Bruges la Morte, om Brügges förlorade tider och gångna charm. Vilket ironiskt nog fick många turister, speciellt turistande britter, på väg till slagfältet i Waterloo, att ta vägarna förbi Brügge. Den andra händelsen var Boudewijnkanaalens öppnande som knöt Brügge till Zeebrucke och öppnade en vattenväg till Nordsjön.Vi tar bara motsatt riktning till den turistströmmen. Med lågprisflyget Ryan Air, vi betar av deras destinationer, har turen kommit till Belgien. Landar gör vi i Vallonska Charleroi i provinsen Hainaut och med hyrbil korsar vi ett höstlikt Belgien på snabba motorvägar, det går undan i tredje fil, för besök både i Brügge och Waterloo.- Visst är Brügge en turistfälla. Ändå är det svårt att inte charmas av stadens skönhet; reflexerna och dagrarna på vattenkanalerna. Det blå ljuset när det börjar skymma längs kanalen vid Rozenhoedkaai. Det belysta tornet när världsarvet Belfort skimrar i vattenytan och klockspelet Carillon blandas med klappret från hovarna på turisternas hästskjutsar. De blåfrusna guiderna i november och deras berättelser på tre, ibland fyra språk, som livar upp staden och ger liv åt byggnadernas historia när de rattar runt i sina små turistbåtar.- Visst är det pråligt med alla turistbutiker, choklad, spetsar, Tin-Tin souvenirer, öl och små stånd där det säljs både french fries med majonnäs och musslor. Ändå undviks den värsta kommersialismen, tingeltangel skräpet här i Brügge tycker vi och det hela är rätt okej.- Är vi i Holland nu? Vi susar runt i vår Renault i västra Flandern längs kanalerna och i det flacka landskapet, solen skiner, inte alltid en självklarhet här längs Nordsjökusten. De små byarna ligger tätt; Damme – gammal fiskeby, Sluis – hoppsan plötsligt var vi i Nederländerna utan att vi märkte något, belgiska borgerskapets inte allt för smakfulla Knokke-Heist vid havet, det rysliga Zeebrügge med sina ofantliga containerhamnar för omlastning till långtradare och kanalbåtar och sina ryktbara färjor till Storbritannien.Vi avrundar vår tur längs Nordsjön i Ostende, där det blåser hårt och tidvattnet står högt. Där blir det ett besök längs strandpromenaden och fotografering vid den berömda piren med kasinot. En känslomässig uttolkare av Flandern de dagar då inte solen skiner över landsdelen är Jacques Brel.För den som är intresserad av Belgiens 65 km långa Nordsjökust finns en kustspårvagn som kallas De Kusttram. Med spårvagnen kan man besöka turist och fiskarbyar och de små sjöstäderna mellan Knokke och De Panne. Turen går genom sanddyner och nära havet och där finns stopp både för den kulturintresserade - Paul Delvauxmuseet och för barn – Plopsaland, där karaktärer från belgiska TV-serier för barn har sitt eget Disneyland.
Brügge - fight i gränden
Carillon! Säcken spricker upp i sömmarna och
tonerna rullar ut över Flandern.
Ur det Vilda torget av Tomas Tranströmer
Språkstrider!?
Vi vaknar i natten på hotellet av upprörda röster i gränden. En riktig fight verkar pågå.
Så var det!
Men eftersom det här inte är ett undersökande reportage låter vi oss nöja med en redogörelse av händelserna. En av Kissmaskerna i baren på Bauhaus får sparken på omedelbar grund. En knytnäve i ansiktet av ägaren.
Du får sparken - så ut i gränden med den avskedade och upprörda röster i natten. Men vad vi kan förstå efter att ha hört bakgrunden till storyn kan det ibland vara befogat att kunna sparka någon på stört!
Nej språkstrider var det inte även om Belgien är ett delat land med autonoma, självständiga, politiska styren – regeringar, med språken som grund. Flamländska för Flandern och franska för Vallonien. Språkgränsen går strax söder om Bryssel från väst till öst och Bryssel har bägge språken. Traditionellt var franskan överhetens språk. För myndigheter, militär, politiska styret och i skolor dominerade franskan. I dag är Flandern den region som har bäst tillväxt och hänger med i den tekniska utvecklingen medan det är mer bekymmersamt för Valloniens landsdelar. Där det en gång i tiden, i industrialismens barndom, var den landsdel som var en föregångare i Europa när det gällde kol och stålindustri.
Ser Bob Dylans Chronicles översatt till flamländska i bokhandelsfönstret på Markt, faktiskt, snabbare översatt än i Sverige. Till synes skyltar man dessutom med en massa festligt illustrerade barnböcker vilket särskilt glädjer en gammal lärare. Flamländarna är de belgare som bäst behärskar landets två språk och dessutom verkar de klara engelska och tyska riktigt bra. Vore man flamländare skulle man automatiskt vara tvåspråkig.
Vilken gåva tänker jag. Brügges store litteräre son Hugo Claus skrev eposet "Belgiens sorg" om ett kollektiv av människor och familjers svek och tillkortakommanden i Flandern vid tiden för andra världskriget. I dag räknas han till en av Belgiens stora inom litteraturen och nämns ofta i Nobelprissammanhang. Språket är flamländska och Hugo Claus storhet inom den belgiska litteraturen kan ses som en symbol för Flanderns framsteg men också som en förebild för en författare som gjort upp med sveken från andra världskriget och den nazistiska ockupationen. Hur som helst är Belgien ett av de länder i Europa där vår kontinents historia liksom blir belyst och där krig och konflikter kommit till sin spets under århundraden.Vår katt från parkeringen i Brügge tassar fram över takåsarnas brownstones.
Att vara katt i Brügge, det är mer som att vara flamländare än belgare tycks han säga med sin stolt lyfta svans. Eller är kanske konsten att vara belgare detsamma som att vara som mannen med kub på de berömda Magrittetavlorna? På den snabba europavägen ned till Charleroi passerar vi Waterloo. Vi följer de gamla turistströmmarna som en gång krigsromantiska britter banade väg för efter att ha läst Rodenbachs Bruges la morte och efter att ha idealiserat Wellingtons seger över Napoleon 1815.Vi joggar de 226 stegen uppför det 40 meter höga Butte de Lion för att beskåda slagfältet där 15 000 man förlorade livet.Alltid lika bråttom – här för att hinna med flyget!Det nio timmar långa slaget blev slutet på epoken Napoleon och de stora krigen i Europa under 1800-talet. Efter Wienkongressen 1815 skapades en tid för fred i Europa i nästan 100 år. Ett resultat av detta var även skapandet av Förenade kungadömet Nederländerna som efter ett "operettuppror" i Bryssel år 1830 ett år senare blev kungariket Belgien.
Det är passande att Belgien i dag koloniseras av den nya europatanken och EU! Tänker jag hemma i Sverige igen med träningsvärk i benen efter joggingen uppför Butte de Lions 226 trappsteg.
Den lilla spelintelligenta Belgiskan, balans, timing och känsla, ska sluta spela tennis på toppnivå.
Synd för oss tennisälskare! Bild: Justine Henin at the 2006 Medibank International in Sydney, Australia From WikipediaSer i media att Justin Henin ska sluta med tennis på toppnivå. Hon har hållit presskonferens på sin egen tennisakademi och meddelat nyheten. Justine gör som Björn Borg drar sig tillbaka i 25-årsåldern.
Onsdag - Oui mademoiselle Faiza Guène - tres bien!
Har tillbringat några dagar med "Kiffe kiffe imorgon" och charmats av en ung berättarröst från förorten i Paris – La banlieu de Paris – i stadsdelen "Paradiset".Alldeles uppenbart finns här en liten sagoprinsessa med tema från förorten. Med en originell attityd som ger ton åt berättandet. Ung tjej som lever med ensamstående mamma då pappan har stuckit hem till Marocko eftersom det inte blev några pojkar i äktenskapet.Dofter och lukter hämtas från trappuppgångar och nedpissade hissar i förorten varvat med rektorer som luktar gammalt Bordeauxvin till kyssande pojkvänner som andas cigarettrök och till mamman som gör inpack med olivolja för att ge dotterns hår lyster.Här finns socialassistenter på hembesök som kommer när det är som mest olämpligt; ostädat och spisen är som mest skitig.Faisa är säkert en andlig kusin till Jonas Khemiris tankesultan i Ett öga rött. Hon har dock en mer nollägesstrategi för att överleva och experimenterar heller inte med ordföljder i språket för att ge karaktär till storyn. Dock finns det ordlekar, se titeln, roliga metaforer, några festliga intriger och ständiga anspelningar på populärkultur och tv-serier. Säkert finns det förortsslang i originalversionen och boken har väckt debatt i Frankrike där finkulturen, skribenter på Le Figaro med flera, inte har ansett boken som litteratur.- Struntprat säger vi på Kistalight som snabbt ser att den ligger nära dagboksromanen, varför inte även bloggen, och åtminstone den förra har funnits i århundraden och hör hemma i litteraturhistorien.- Här gäller samma i dag som imorgon som titeln anger men under berättandets gång sker en glidning som kan ses i romantitelns betydelse - ungefär från att bita ihop till att gilla läget. Storyn är en feel good historia där huvudpersonerna utvecklats mot det goda och huvudpersonen Doria finner sig tillrätta på en skola där hon utbildar sig till frisör.Men som hon konstaterar det var "lite som hos Christian Morin. Han var programledare för Lyckohjulet i åratal, men det han egentligen ville göra det var att spela klarinett…"
Rouen - Tour de Monet
Follow all the signs
and they'll lead us away
But it's all good stuff for ...
around the world today
Supergrass / The road to Rouen
En melodislinga från en saxofon klingar över platsen framför katedralen i Rouen. Klanger som blandas med klappret från turistskjutsarnas hästar när hovarna slits mot de ojämna gatstenarna. Det är en mjuk sökande ton som prövas i ett otal variationer med olika tonföljder och rytmer. Några lätt melankoliska grundackord återkommer som ledmotiv och stomme i vår gatumusikants berättelse. Toner som påminner om Samba triste, men också med mer uppbeat än så.Det är förmiddag och tid för Le petit dejeuner och än har inte dagens horder av turister börjat strömma runt i Rouens medeltida stadskärna.Till tonerna av vår avantgardistiska saxofonist inleder vi vår Tour de Monet. Vi känner igen flera av de glada harmonierna men kan för tillfället inte namnge dem och vår musikant talar varken franska eller speciellt bra engelska, lustigt nog, när vi försöker inleda ett samtal.Av en slump har vi hamnat i Rouen. Med försenat flyg med Ryan air till Paris-Beauvais, något tekniskt problem – en uppgift från piloten man kan meditera över innan starten, var målet egentligen ett hotell i den lilla franska byn Lyon La Forêt, men där var både stängt och släckt när vi var plats. Alltså fick det i natten bli närmaste större stad som råkade vara Rouen. Till vår förvåning, när vi vaknade på hotel Vielle Tour såg vi att vi bodde granne med Katedralen. Detta kallas improviserad planering och kan vara ett utmärkt startskott för några dagars biltur. Men först flanerar och strosar vi i Rouen några dagar.Till vår glädje, måste vara försynen, upptäcker vi att det pågår ett ljusspel, de Monet aux pixel på Katedralens västra sida. Inspirerat av Monets målningar av katedralen pågår här en ljusshow varje kväll från fjärde juni till den sjuttonde september. Ett fynd och scoop för Kistalights utsände som diggar ljuset och här får tillfälle att begrunda och studera en verklig mästare i ljustolkningar och hans teknologiska epigon.Showen är skapad av Skertzo och startar när mörkret faller och visar tolv olika sekvenser med färger och ljus inspirerat av dagens timmar. Tekniken är s.k. highpowered ljus som projiceras på Katedralen från samma plats som där Claude Monet hade sin studioateljé på 1890-talet.Monet, mästaren i ljustolkning, gjorde här ett trettiotal målningar av katedralens västra fasad. Han startade 1892 och slutförde målningarna 1894 i Giverny. Ett tjugotal av dem visades på en utställning 1895 och betraktas i dag som klassiska.En amerikansk popkonstnär och efterföljare Roy Lichtenstein inledde rentav en epok när han 1969 visade monokromatiska plattor i serier av Monets katedralmålningar på Metropolitan i New York. Hans tekniska sätt att visa ljusskiftningarna under dagen hos förebilden Monet blev en startpunkt för popkonsten. Monet som konstnär är på det viset en banbrytare för modern konst.Ljusspelet är ett europeiskt samarbetsprojekt, Un projet européen, Cathédrales en lumiére och förutom Rouen, deltar Amiens i Frankrike och de brittiska katedralerna i Cantebury och Rochester.I väntan på kvällens ljusspel gör vi staden. Ambitiöst besök på museet för de sköna konsterna, Musée de Beaux-Arts, där vi beskådade de fina samlingarna av impressionister, äldre målningar och där vi speciellt beundrade Raol Dufys stora väggmålningar i skulptur trädgården.Strax ovanför place du 19 avril 1944 lunchar vi. Platsen är i dag mötesplats för det unga Rouen. Här bombade de allierade intensivt inför den kommande landstigningen 1944. Platsen har fått namn efter datumet för bombningen. I ett av de då utbombade kvarteren är det nu köpcentrum och i närheten på place Vieux–Marché, gamla Marknaden, fick det bli en modernistisk skapelse i form av en kyrka Église Sainte Jeanne Dárc. En kyrka i sextiotalsanda som minne av att här brändes jungfrun av Orléans levande till döds 30 maj 1431.Rouen restaurerade sin stad efter andra världskriget på ett balanserat sätt. Så långt det gick bevarades korsvirkeshus och gammal medeltida stadsbebyggelse. Den berömda klockan Gros Horloge från medeltiden, något av en maskot för Les Rouennais, folket i Rouen, drar fortfarande horder av turister.Trots högsäsong för turismen ger Rouen ett något sömnigt intryck och trots att det är administrativt centrum för departementet Normandie, åtminstone verkar det så för en flanör i den medeltida stadskärnan.I skymningen, nightfall, väntar vi på ljusshowen. När mörkret lagt sig och torget är packat med turister och augustilediga Rouennaiser börjar det. Det är inte bara ett ljusspel utan ljuspanoreringarna ackompanjeras av en ljudshow gjord av Patrick Abriar. Bland de turistande amerikanernas bräkande av marvellous och gorgeous tyckte jag mig höra tonerna av Eric Satie klinga förbi.Färger och former blandas enligt dagens rytm med sina tolv olika sekvenser på den gotiska Katedralen. Visst är det imponerande och visst känner man igen Monets målningar. Belysningen förstärker Katedralens historia. Ett kyrkobygge som på gick i över sjuhundra år, 1170 – 1894, och spänner över olika historiska epoker, medeltid och hundraårskriget mot England, Jeanne Dárc, solkungens tid, franska revolutionen, Napoleon, La Belle Epoque, världskrigen och nazisternas ockupation och de allierades bombningar nog kan Katedralens väggar berätta en historia. Ett intryck som förstärks av showens intensiva ljusspel, färgerna, formerna och ljudet. På sätt och vis pågår katedralbygget ännu eftersom det är en byggarbetsplats för underhåll och restauration.
Fick för mig att den svenske författaren Ivar Lo hade deltagit i kyrkobygget kring Katedralen. I sina memoarer Asfalt berättar han om sin tid i Rouen som stenhuggare under 1920-talet och hur han arbetade på en kyrka i Rouen hos en svensk arkitekt och hur han högg en dopfunt.- Fotograferar alltså alla dopfuntarna i Katedralen och tror att de har kanske Lo-Johan huggit.Visar sig vid koll av Lo-Johans Asfalt när jag kommer hem att det var den norska sjömanskyrkan i Rouen som varit ett av Ivar Los universitet i ungdomen. Men en massa bilder på dopfunter från Rouens katedral, det har jag, om någon skulle undra? Efter ljusspelet bland korsvirkeshus och gränder går vi vilse i natten. Samba triste, melodislingan från vår saxofon, leder oss dock rätt till hotel Vielle Tour.
- I morgon bär det av till Le Havre.
Le Havre, working city med en imponerande hamn. Här har Frankrike haft sitt
centrum för Atlantångare när det begav sig. I dag är det landets andra hamn efter Marseille och här kan stora containerlastare och big oil crude-carriers gå in. Här pilar färjor mellan den franska kontinenten och de Brittiska öarna.En intensiv tung trafik dominerar när vi är på väg ned genom Seines dalgång utmed kritklipporna i vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz och närmar oss Le Havre.- Har alltid gillat städer där arbetet sjuder och där kommersen flödar. Liv och rörelse istället för sömniga administratörer och trötta byråkrater, kanske hänger det ihop med min barndoms Bergsundsstrand. Där man alltid kunde höra mistlurarna i dimman och där Gröndal på andra sidan sjöd av liv och rörelse med båtar som lastades av och på och som kom och gick.André Malraux museet med sina fina impressionistsamlingar ligger nära vattnet och mitt emot Le Havres hamn. Museet är en luftig och spatiös byggnad som badar i Atlantljus. En byggnad värdig en utsökt samling impressionister och som har fått namn efter en egensinnig kulturminister och tillika legendarisk författare som på sin tid skildrade kolonialismen och senare blev minister hos De Gaulle. Museet som invigdes 1961 av Malraux inte bara speglas i hamnens vattenbassäng utan ger i mina ögon även intryck av att utnyttja volymen i byggnaden. Det blir rum i rummen så att säga. Så får till exempel stadens egen son, Raoul Dufy ett alldeles eget utrymme med färg och formstarka dukar med motiv från hamnen, plagen och piren i Le Havre.Claude Monet fanns där förstås med canvaser värdig en mästare, näckrosor från Giverny, parlamentsbyggnaden i London och en vintersol från Lavacourt.Malraux museets märkvärdigaste samlingar blir dock i mina ögon Eugène Boudins målningar. I kraft av sin omfattning och karaktär. Boudin, le roi des ciels, är inte bara en mästare när det gäller att fånga moln, ljus och speglingar. Nära på ett rum finns med molnstudier på museet, utan också så känns Boudins molnstudier märkvärdigt aktuella så här i växthuseffektens tider.En tripp med Ryan Air ned på kontinenten fyller den personliga kvoten när det gäller koldioxidutsläpp för de närmaste året kan man fundera efter att ha läst Mark Lynas Oväder och när man studerar Boudins molnkonst.-Synd för jag gillar tanken med lågprisflyg, dessutom fyller de ett demokratisk behov och en möjlighet för vanligt folk att resa och komma ut i Europa till vettiga och möjliga priser.Avfarten till Deauville och Trouville strax efter Pont de Normandie missade vi hårfint. Överväldigade av Normandiebron över Seine var det inte så konstigt. De två tornen som fundament för vajrarna som bär upp kabelbron är en fransk ingenjörskonsts motsvarighet till de franska impressionistmålarnas konst. En vacker skapelse som också är en populär utflykt för franska familjer, medelålders pappor framförallt, stretar på i vindfånget över bron med sina barn på lärorik promenad.- Cabourg nästa!
Cabourg LightDeauville och tidigare Trouville är mondäna badorter för chica parisare, medan Cabourg mer vilar på solid övre medelklass.Cabourg, Grand Hotel och författaren Marcel Proust hör intimt ihop. Man kan inte undgå Cabourg Grand hotel. Den imposanta byggnaden vilar som en tung arketyp å strandpromenaden utmed Atlanten när vi närmar oss byn i vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz.Visst är det bedårande med Marcel Proust, litteraturens eget söndagsbarn, den briljanta intelligensen, iakttagelseförmågan, de långa vindlande meningarna, vem vill inte som han spana ut över engelska kanalen vid Balbec, se Cabourg, fundera över språket, besöka salonger, soaréer, skoja om ortnamnen mellan Paris och Atlantkusten, gå på cafeér och äntligen få besöka Venedig, drömmen om Venedig är nästan ett tema i de senare delarna av romanen, och där tjusas av grändernas virrvarv och förverkliga drömmen om att få skriva den stora romanen.Cabourg har han ristat in på den litterära kartan som en borgerlighetens krönikör från La Belle Epoque. Med ett lyriskt språk som en mondän impressionist från salongerna har han skildrat en epok som man säger för alltid försvann efter första världskriget. Men jag undrar jag. Visst går tågen snabbare i dag mellan Paris och Atlantkustens mondäna badorter. Men är det inte fortfarande samma lilla värld; övre medelklass, monsieur docteur, juriste, banqier och professeur i Cabourg och som rör sig mellan Paris och Atlantkusten. Där de har sina bjudningar och sitt belevade umgänge. Har de inte en syn på världen som i grund och botten inte förändrats särskilt mycket från tiden från förra seklet? Så kan jag fundera när jag besöker Grand hotel och rör mig i omgivningarnas inte allt för smakfulla schweizerarkitektur och blir begeistrad av den oändliga promenad Marcel Proust som sträcker sig flera kilometer utmed havsstranden med badvakter och myllrande strandliv.Övre medelklass, solid borgerlighet men drog han inte brallorna av dem, egentligen, Marcel Proust i sin stora roman? I På spaning efter den tid som flytt, är han en själens molekylärfysiker som borrar och borrar i känslornas svartsjuka sediment och när han var klar blev det inte så mycket över. Modern och mormodern tecknades ömsint och som goda människor, men de övriga?Fadern den framgångsrika smittskyddsläkaren och professorn och brodern läkare även han nämns överhuvudtaget inte. Det är hur som helst en roman, egentligen romanbygge, som alla som är intresserade av litteratur borde läsa. Förutom att tiden och vårt förhållande till den är romanens motiv tycker jag styrkan ligger i skildringen av alla detaljer, de vindlande funderingarna och skapandet av dofter och smaker. Då inte bara smaken av den berömda Madeleinekakan som man kan återuppleva.- Slutligen vilar det inte något storslaget nästan ryskt över Swann en av romanens huvudpersoner? Där visar Proust en empati i sitt porträtt av en människa som hör den stora litteraturen till. Gillar myten om Proust, hans ekonomiska oberoende, hans skrivande, hur han ansågs som en begåvad amatör och hans excentriska uppträdande. Men där fanns även hans judiska arv, astma och homosexualitet som ökade utanförskapet och vässade iakttagelseförmågan.- Vem kunde tro att den belevade välklädde herren som gav massor av dricks, charmade och roade damer såväl som herrar, som ofta satt och studerade havet och flanerade utmed strandpromenaden skulle skriva en av den moderna romanens stora verk?
D-day - Stränderna i Normandie
Varför inte en portion Moules et frites till lunch?
Vi lunchar på ett vilda västern liknande ställe, Grille Casserolle, bland mullbärshäckar och äppelträdgårdar nära byn La Poterie ett centrum för hantverk med glaserade krukor och kärl. Fantiserar om vår kock. Han ser vaken ut och ger ett intelligent intryck visar gästerna sina delikatesser som dom kan välja till lunch.
- Är det en lärare som gått i pension och förverkligar en gammal dröm om att driva ett eget kök under turistsäsong?
- Är det hans döttrar som serverar och talar en så brittisk engelska? Vi äter ett riktigt skrovmål på musslor och friterad fransk potatis som sköljs ned med cider, riktig normandisk sådan, och öl. Kan behövas när man ska besöka långsträckta D-day stränder.Här bland häckar och trädgårdar damp de ner fallskärmssoldater och glidflygplan. De som inledde invasionen natten den 6 juni 1944 i Normandie. Här finns de goda historierna om soldaten som plötsligt stod där i en gammal lärarinnas trädgård och la fingret mot munnen i ett "tyst" säg ingenting och försvann ut i natten. Ännu bättre en ung amerikan som träffade sin blivande hustru en av de första invasionsdagarna. De fick tre barn så småningom. Sen finns förstås de sorgliga historierna. De som missade Cherbourghalvön, hann inte, och landade i havet när de hoppade i sina fallskärmar och drunknade med all utrustning. Och så var de alla striderna på stränderna Sword, Juno, Gold, Omaha och Utah uppkallade efter sina kodnamn. Koden för hela operationen var Overlord och är en av militärhistoriens största samordnade operationer någonsin. Till Verlaines diktrader Blessent mon coeur dúne langeur monotone, Sårar mitt hjärta med sitt monotona vemod, förkunnar BBC för motståndsrörelsen kvällen innan - att invasionen har inletts. 5000 fartyg, 3000 plan och mer än 200 000 man sätts då i rörelse.Vi besöker Gold beach vid byn Arromanches - lyckas parkera vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz, kring en lyktstolpe, går oftast bra i Frankrike.Här finns ett invasionsmuseum som kan vara en bra startpunkt för en D-day tur. Det kan bli mycket krigsnostalgi för här ljuder Glenn Miller i högtalarna och här finns restaurerade pansarbilar och förstås kanoner från Bofors.Vid Gold beach anlades en konstgjord hamn kallad Port Winston av 146 massiva pontoner och som var de allierade brohuvud i tre månader innan en mer naturlig hamn som Le Havre blev befriad. Under den tiden landsattes här 2,5 millioner man, 4 millioner ton utrustning och 500 000 fordon. I dag när det är lågvatten kan du vandra ut till pontonerna.D-dagen var en av de första stora militära operationerna som började täckas av moderna media. Under Första världskriget var det fortfarande tecknare och målare som dokumenterade. Bland landstignings- farkosterna fanns en filmpluton bestående av filmare, ljudtekniker, manusförfattare, radiomän mm. En av de mest kända var George Stevens. Han som senare kom att göra filmer som Jätten och En plats i solen. Plutonen var inte så skyddad som dagens inbäddade journalister i Irak utan hade obegränsade möjligheter att röra sig inom ramen för "sunt förnuft" med uppgift att filma och dokumentera. Stevens hade också en otrolig förmåga att ta sig förbi alla byråkratiska hinder så till exempel lyckades han senare komma över en porslinssamling i Hitlers örnnäste som så småningom i Paris byttes mot fransk cognac. Även från mer traditionell media finns förstås roliga historier. Inringade korrespondenter på Juno Beach som skrivit ner de första iakttagelserna hade två korgar brevduvor till hjälp. Några av dem tungt lastade tog direkt kurs mot tyskarnas stridslinje. Charles Lynch korrespondent från Reuter hytte med näven.- Förrädare förbannade förrädare! Men fyra duvor fann vägen till London.Nära byn Colleville-sur-Mer finns den amerikanska kyrkogården där 9386 mestadels unga amerikanska soldater fått den sista vilan. I långa geometriska rader står det enkla vita kors blandade med femuddiga Davidsstjärnor på den välklippta gräsmattan. Här vilar farmarsöner sida vid sida med storstadspojkar, svart, vit som judisk och det är en värdig, vacker och öppen plats på kullen med utsikt över Omaha beach. Där några av de värsta striderna stod under invasionsdagen. Frånsett några rysliga monument finns det vita kolonnader med väggar där det finns reliefkartor över invasionsstyrkorna med logistik för att överta Europa. Bakom finns en minnesvägg med namnen över de 1557 soldater som saknades efter invasionsdagarna och vars kvarlevor aldrig återfanns.Vittnesmål om tacksamhet över de män som stred och offrade sina liv återkommer på de olika stränderna. Det är ungdomar från i dag som skriver brev, ortsbor, kamrater från de olika förbanden, anhöriga och officiella personer som politiker och myndigheter som visar sin tacksamhet med kransar och minnestavlor. Det de kämpade för frihet, mänsklighet och demokrati blir påmint där och sällan har det varit så lättolkat som i kampen mot nazismen. Det var det goda i kamp mot det onda men bakom allt fanns ändå de enskilda människorna på bägge sidor.
- Dagens krig i Irak är det i grunden de godas kamp mot de onda? Irakkriget som en följd av elfte september, knappast möjligt annars, som startade i en sån yra av teknisk amerikansk överlägsenhet och good will av demokratiska ideal.
- Vad händer när en totalitär regim faller och olika folk, religiösa riktningar och oförlösta konflikter tillåts komma till ytan där demokratiska traditioner inte tillhör dagordningen?
- Kan det någonsin vara fel att störta en diktator i en "skurkstat" och införa demokrati och fria val?
Jämför händelseutvecklingen i Irak med vad som skedde i Europa under första världskriget. Ett krig som startade i nationalistisk yra och revanschistisk känsla och som alla trodde skulle vara över på några veckor. Ett krig som körde fast i skyttegravar, Västfronten, med miljoner döda som följd och med en händelseutveckling där det gamla Europa med kejsare, tsar och dubbelmonarkier och Osmanska riket brakade samman för gott.
Funderingar för alla som är intresserade av världspolitik, historia och medmänsklighet.
Vad var det som gick fel?
Var finns lösningen?
Så kan man tänka när man står vid den amerikanska kyrkogården med utsikt över Omaha beach och Atlanten en vacker augustidag år 2005 när brisen ligger på från havet.
I morgon bär det av till Giverny.
Giverny Light - Tour de MonetMorgon över Caen, kikar ut från en vindskupa, takåsar om än inte Paris, visst är det romantiskt, att vakna på ett litet franskt hotel där Madame styr med järnhand.Vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz har badat tryggt i månskenet på Madames parkering. Förorten där vi bor på hotel Cykladerna bildar ett rutnät av gator. Caen bombades sönder och samman vid de allierades invasion 1944. Kanske är det därför man ser dessa geometriskt anlagda kvarter efter kvarter, dessvärre tycks det också finnas en hel del betong. Tittar förbi en sommarstängd skola som gott konkurrerar med våra svenska betongmonster till högstadieskolor från 60 och 70-tal. På ett anslag ser jag att föräldrarna uppmanas att komma på picknick tillsammans med eleverna i början av terminen. Här picknickar man något senare, 19:30, än vad vi skulle göra på dylika sammankomster.- Vi är på väg till Giverny. Vi passerar Liseux med sin jättekatedral, slapp bombningarna under kriget, och Evreux innan vi kommer till Vernon och Giverny. Hit kom Monet 1883 och anlade en trädgård och 1890 köper han huset. Här i det rosa huset började legenden eller om man så vill myten Monet att växa. Om Marcel Proust är den briljante, begåvade men något neurotiske representanten för fransk borgarklass från La Belle Epoque, så kan Claude Monet representera den fryntlige godmodige, lätt bohemiska borgaren med stor familj men förstås också utomordentligt talangfull och med inre drivkraft att måla och fånga ljus och atmosfär. Monet var dessutom en god organisatör när han drev sin trädgård och under många år verkade i Giverny. Giverny ligger tätt med floden Seine i en dalsänka. Här bildas ett mikroklimat med en luftfuktighet som fungerar som ett lock över landskapet. En sorts naturens egen naturliga växthuseffekt som får det att växa så det knakar. Årstiderna har en enorm effekt på trädgården. Under våren blommar tulpaner, rhododendron, iris, påskliljor, narcisser och blåregn följt av vallmo och liljor. I juni blommar rosor, krasse och söta ärtor. Kring september är det dags för solrosor, dahlior och stockrosor.När Monet utökar sina ägor i Giverny 1893 börjar också anläggandet av ett vattenlandskap med dammar, japansk gångbro (1895) och vattenliljor och näckrosor. Om Proust skapade ett litterärt universum med sin På spaning efter den tid som flytt så skapar Monet i Giverny med sin trädgård sitt måleriska universum. Trädgården och näckrosorna upptog all hans tid. Monet lät bygga en ny atelje där de jättelika näckrosserierna skulle få plats. Den ateljén är i dag souvenirhall för oss besökare.Proust och Monet har också det gemensamt att de belyser samma motiv vid skilda tidpunkter. Motiven får bilda serier, traditionell form och berättande löses upp och en inre värld av känslor stämningar tar form. Bägge besökte också Venedig och skildrade staden, Proust skildring inte riktigt avslutad.I Monets fall pekar hans näckrosor framåt och han blir en pionjär för det moderna måleriet. Abstrakta expressionister och popkonstnärer följer i hans spår en utveckling som påbörjats redan med katedralmålningarna.Vid museet är det köer. Stämningen kring hus och trädgård påminner faktiskt en hel del om Carl Larssons Sundborn.Massor av folk, här träffar vi också de första svenskarna under vår tur. Den sinnligt pedagogiska barnboken Linnéa i målarens trädgård har visat vägen för många av oss svenskar hit till Giverny. Den läste jag för min dotter Evelina på den tiden man hade den stora glädjen att få göra det för sina barn. Köper boken på franska till henne i näckroshallen.Visst ser det ut i trädgården som på målningarna. Dammarna, den japanska hängbron och trädgårdsgångarna. Massor av folk, massor av fotos – tycker min fru blir riktigt bra på några bilder – lite för mycket motljus kanske – själv ser jag inte ut som någon Monet i alla fall. Måste fokusera bättre när det är dags för fotografen.
Stå still till exempel!På vägen mot Paris-Beauvais får vi in en alternativ radiokanal i vår lilla Chevrolet Matiz.
Är det inte John Coltrane som tutar i saxofonluren.Chim chim cheree…all the things I love best.
Torsdag - Hells gate
Yeah, I know I aint nobodys bargain
But, hell, a little touch up and a little paint...Bruce Springsteen Human touch
På väg i veckan; gatorna dammar, solen tittar fram, Kistaskrapan skimrar i pastell, the Boss i etern, bilens fönsterrutor en smula gräddiga, tidig höst i luften, Kymlingelänken mot Rinkeby, lagom med trafik, ute i god tid vid pass en kvart i åtta. En polisbil susar förbi i bussfilen.
I dag bör jag komma i tid till jobbet. Vid korset E:18 och Kymlingelänken blåljus blinkar.
Limbo!
Ser det i den unge konstapelns ögon. Förtjusningen när han ser min gamla Scorpio.
Vinkas in precis vid bromsklossen för bussar och annan kollektivtrafik.
Kontroll; körkort och du får blåsa i den här apparaten.
Ta ett djupt andetag och sedan blås!
Kafkafantasi!
- Sjöberg vi beslagtar din bil som bevismaterial!
Så här kan man inte fara fram i trafiken. Framvagnen hänger, en av de bärande balkarna är rostig, bakre skärmarna är rostiga, hål i en av de bakre små rutorna, och även bakvagnen ser ut att ha fått sina törnar.
Stämmer konstapeln! Framvagnen – ja jag backade på några gråstenar efter parkering på en strandäng på Norra Öland. Hålet i rutan ja – en morgon här när jag hade bråttom och sneddade en smula häftigt precis här vid bromsklossen när jag var på till min tidiga tennisträning. Du kan säkert se spåren där på skylten! Bakvagnen – ah – några betongfundament på en parkering – ja du vet hur det kan va.
Rosten ska åtgärdas – Jag svär!- Men jag har ganska nya däck.
Förresten kan säkert jag och träslöjdsmajen på min skola naja upp framvagnen en smula med lite ståltråd. Okej säger vår unge konstapel när jag visat mitt körkort och när jag har blåst i hans lilla eminenta apparat.
Fint att ni har sådana här kontroller säger jag och pekar bakåt med tummen och menar alla som piratåker i bussfilen.
Ha en bra dag säger vår vänlige unge konstapel. Det var bara en av många morgnar. När jag kom kanske en eller två minuter sent till min lektion.
Eller var det fem minuter?
Ljuset i november - Gdansk
Det snöar utanför vårt fönster, stora flingor, känsla av ferie och julmarknad men det är Allhelgonahelg. Vi befinner oss i Glówne Miasto på vinbaren Winiarnia Spirutus Sanctus vid Ulicia Sw Ducha nära Kosciól Mariacki, Mariakyrkan, en mäktig kyrka i tegelsten i Gamla stan i Gdansk.Vinbaren är nyöppnad. Smakfull inredning, konst på väggarna, på borden ligger olika exklusiva bokverk om arkitektur och måleri och möblerna går i grå nyenkel stil a la svensk folkhemsdesign och då menar vi möbelkedjan.- Faktiskt är det premiär imorgon. Personalen får öva på oss i kväll. Tidigare under kvällen hade vi gått på en kashubisk restaurang nära vårt hotell Dom Aktora, kommit ihåg Oscar i Günter Grass Blektrumman som var kashubier och mints emblemet , Zuraw nad Gdansk, den gamla jättekranen, från medeltiden: som finns som en kuliss i Volker Schlöndorffs filmatisering av boken och i alla högsta grad finns i verklighetens Gdansk vid Motlawa kanalen.Vittring får vi och doftar och spårar gör vi vid Ulicia Dluga och Dlugi Targ centrum i Gamla stan. Vi går på caféer, sitter speciellt på Daily Café, smuttar på espresso och iakttar:Ungdomar som spelar Fia med knuff, framför oss sitter ett ungt vackert par, verkar nykära och mycket blyga för varandra– förälskelsens förvirring? Han ser ut som en ung Chopin och hon är lång, mörk, slank och har mycket mjuka fylliga omålade läppar. En aura av oskuld, naturlighet och sensualism finns kring dem som ofta saknas kring ungdomar i vårt allt i genom kommersialiserade samhälle i Sverige.Vågar inte riktigt ta in allt jag ser, går igång på sånt och kommer då att läsa massor av litteratur om Gdansk och det har jag inte tid med, noterar ändå Stadshusets bilder av ruinmassorna som återstod av kvarteren kring Clówne Miasto när slutstriderna våren 1945 stod mellan Sovjettrupper och tyska naziarmén.- Här har ett mänskligt under genomförts efter kriget då invånarna i Gdansk byggt upp sin gamla stad efter bilder och de få ritningar som fanns kvar.- Undrar om energin hämtade kraft i en känsla av enighet mot överhet och kommunism, minnen av krigets grymheter och nazismens ondska?- Här fick de goda krafterna verka.Tidigare under dagen busväder – vad göra?Flanera i ett kylslaget vindpinat blött Gdansk eller göra en utflykt i en varm bil i den polska tuffa trafiken med stor risk för halka.- Det blir vår hyrbil med utflykt till Hel, turistorten, längst ut på landtungan Hel Peninsula i Gdanskbukten. Turen går genom Trojmiasto, trestadsområdet, Gdansk-Sopot-Gdnynia. Här är det drag under galoscherna. Här investeras det, här gäller workingcities med hög intensitet och det är en intensiv trafik i vinterblötan. Vi svänger ner till Sopot och passerar Grand Hotel på baksidan. Här har världens stora bott; shahen av Iran, De Gaulle och Giscard d´Estaing så även Hitler när Polen och dåvarande Danzig hade fallit i inledningen av andra världskriget. Sopot är fortfarande en av Polens stora badorter men även chic stadsdel med Art Nouveau inslag och hemort för entreprenörer, arkitekter och artister.Vi passerar, på vår väg, bad och fiske orter som ett pärlband, Puck, Wladyslawowo - dessa polska namn!, Kuznica, Justarnia, Jurata och Hel längst ut på spetsen med utsikt över bukten ända in till Gdansk. Där gamla varvsområdet, Leninvarvet, och stadssilhuetten skymtar i horisonten.- Hel i november; det disiga ljusetkulingblåstenman får gå hukande i motvindenut på piren i hamneninte ens en vilsen turist på de milslånga sandstränderna.Hel i november; en utflyktför poeter, konstnäreroch Kistalights utsände.På Hel stod en av de stora slutstriderna på polsk mark under andra världskriget. 100 000 tyska soldater stred emot den sovjetiska armén men fick ge sig efter hårda strider. Utanför Hel torpederades också flera civila flyktingfartyg på väg mot Tyskland av den sovjetiska flottan. En författare som skildrat den här tiden är Stefan Chwin med boken Haneman. Där finns skildringen av torpederingen av lastfartyget Friedricha Bernhoff och hur flera av bokens personer försvinner i havet. Där finns också skildringen av hur polska flyktingar tar över de flyende tyskarnas bostäder och hur gator, torg och platser får nya polska namn. Haneman är trots sitt tunga innehåll en poetisk lyrisk roman om den kultiverade obduktionsläkaren Haneman som blir kvar i Gdansk efter de sovjetiska truppernas frammarsch – kanske på grund av en depression efter en älskades död.På vinbaren Sanctus, vi vill bara ha ett glas – något enkelt, får vi var sitt glas med vin från Moldavien.
Det är ingen riktig stuns på det – smak av gammal kommunism från forna Sovjets egen vinlada?- Vi prövar gärna något annat!In kommer en flaska rött från Ukraina som den förtjusande unga blonda servitrisen rekommenderar. Hon undervisar gärna om husen i kvarteren.- Inspirerade av Amsterdams medeltida byggnader och kanaler prövar jag.- Precis säger vår unge servitris.Bättre smak på det Ukrainska vinet från Krimhalvön, mindre känsla av postsovjetiskt trauma och betong.In kommer det korvar, nötter och vi får ostsorter att identifiera – kittost bland annat. Vi blir sedda och vi blir uppassade som de värsta Lady och Lufsen om än vi är medelålders. Det hela avrundas med en liten brandy eller var det en kryddig polsk vodka?Vi kramar om vår unga blonda servitris som övat så förtjänstfullt på oss inför morgondagens premiär.Lyckliga går vi hem genom Glowne Miasto och de hexagonala snöflingorna faller och skimrar och stadsportarna (Wyzynna, Zlota och Zielona Brama) har slutit sina dörrar för natten.Vore det en annan tid, kanske Hansan eller fristaden Danzig, skulle vi höra ljudet och larmet från lastbryggorna vid Motlawa kanalen, språkens surrande i luften, den gamla kranens, Zuraw Gdanski, mullrande och i nästan modern tid skulle säkert tumultet kring Leninvarvet och Solidarnosc ha satt sina spår.
Nu är det 2006 i den folktomma staden och då möter vi en färgad man på trottoaren som rastar sin schäferhund.
Årets litterära läslöfte Günter Grass Blecktrumman - en modern klassiker om Oscar Matzetath som inte ville bli vuxen och den oöverträffade skildringen av staden Danzig som sedan blev Gdansk!
Blecktrumman avklarad och läst under hösten i början av oktober!
Hittade inte boken i vare sig välsorterade gamla boklådor eller på antikvariat i början av året utan lånar till slut Blecktrumman på Kista bibliotek av Lotta som hämtar fram boken från magasinet.
Äntligen får jag läsa hela boken - filmen har jag sett flera gånger med mina nior när vi läser om mellankrigstiden och andra världskriget i historia. I filmen ligger tyngdpunkten med all rätt på tiden före kriget med klassiska miljöskildringar från Danzig (Gdansk) och fina personteckningar från den den tysk/polska familjen Matzerath med rötter i Kashubien.
Günter Grass lär ha hävdat att Blecktrumman är en realistisk roman! Kanske kan man säga det i en känslomässig och psykologisk mening. Till formen ligger den dock nära den Latinamerikanska romanens magiska realism och den europeiska skälmromanen.
Vad passar väl inte bättre än ett grodperspektiv från en liten kille som stannat i växten och vägrar att bli vuxen om man ska skildra det känslomässiga klimatet hos tysk småborgerlighet, nazismens framväxt, andra världskrigets fasor och efterkrigstidens omvandlingar i Centraleuropa.
Genialiskt och stort berättande med massor av berättelser som fungerar som fristående noveller. Där satir och realism kan övergå i kväljande naturalism som i t ex berättelsen om hästhuvudet och ålfisket eller när Oskar besöker läkaren och prövar sin röst bland inlagda foster. Symboliskt blir även att här skildras de första skotten, salvorna, som avfyras av tyskarna från Die westernplatte i Danzig när polska posten anfölls i inledningen av andra världskriget.
Något mer osäker på hur efterkrigsskildringen - fungerar dock utmärkt om svartabörsmarknaden, komiskt burleskt om konstakademin i Düsseldorf och Oskars, läs Günter Grass, tid som stenhuggare där och när Oskar gör karriär som musiker.
Betyg fem virvlande slag på Blecktrumman av fem!
Ser i DN att Blecktrumman firar femtioårsjubileum i år - passar bra med en läsning då - kommer också i nyöversättning-
Kistalight kommer att skynda att köpa!
Fredag - Tjenare Thommy
Vi spelar tennis i gympasalen. Dubbel – två par, det är gympafröken som är så blond som bara en fröken från en svensk småstad kan vara. Hon kan balansera det mesta; koner, bollpåsar och namnlistor samtidigt som hon cyklar till utelektionen på bollplan.
Hon är inte så smart säger lektorn i svenska. Lektorn som en gång under en lektion fick en nerramlande karta från taket i huvudet, som trots detta blodig fortsatte sin undervisning. Lektorn som gärna använder rödpennan likt en Sven Dufva för att besvärja de sista anfallen mot det svenska språket. Där är fysikläraren. Han som kan räkna ut på svarta tavlan vad som händer om två tåg, med olika hastighet krockar och visa vilka krafter de utvecklar. Relativitetsteorin i årskurs tre klarar han som en dans sånt imponerar på en söderkis i exil. Så är det jag Thommy.
Thommy med Th, So-lärare som gillar att vara mentor för skrivprojekt. Det slamrar i dörren – in kommer eleverna.
Tjenare Thommy, lirar du tennis!
Vilken serve – den ska jag ta efter.
Elever i korridoren, kavat tjej som ser ut lite som Madonna i keps – vinkar samtidigt som hon hälsar.
Tjena Thommy hur är läget?
Ung kille med invandrarbakgrund.- Thoomöö – tjena – får vi tillbaks läxförhöret i dag? Två väna flickor i årskurs åtta mycket vänliga och leende.
Tjena Thommy – hur mår du?
Har vi datasal i dag?
Hej Thommy säger biträdande rektor i lärarrummet, stavar du ditt namn med Th eller - blir aldrig riktigt klok på hur det ska vara. Det är viktigt med tanke på skolans webbsida.
- Thommy med Th ska det vara. Spelar egentligen inte så stor roll men det var min egen klassföreståndare från min egen tid på högstadiet som började med den stavningen.In kommer Per vår bibliotekarie.
Tjena Thommy jag har fått in en bok Fotboll förklarar världen av Franklin Foer som passar dig perfekt. Man har ingen respekt med sig här på plugget tänker jag men det är klart att det är kul att elever och kolleger morsar glatt när de ser en tänker jag på väg ut genom skolans entré.Där kommer lektorn i religionspsykologi. Mannen med ett namn som klingar likt malm. Läraren som ingjuter respekt och där det är ordning och reda under lektionerna. Där ingen yttrar sig utan att räcka upp handen först och där det formella tilltalet råder.
Tjena Thommy säger vår lektor vars namn klingar av Stål och som aldrig släpper det formella under en lektion eller ett seminarium och som alltid är ytterst korrekt.
Tjena säger jag.
Man är väl folklig!
Forza – Napoli!
En blå Ferrari från ingenstans i vår backspegel precis när ljuset från bukten dyker upp. Det går undan. Snabb speed på Tangenziale - La Autostrada som fungerar som ringlinje förbi stan, föraren cruisar fram liksom, och söker lucka – napolitansk körstil.
Pastellerna skimrar från havet, Vesuvius skymtar, gyttret av hus klättrar utmed bergssidorna, den moderna tidens skyline i centrum sticker upp med hamnens oljetankers, Kinaflaggade lastbåtar, kryssningsfartyg och färjor som fond.- Napoli – Naples – Neapel - Neapolis; Italiens mest tätbefolkade stad.
- Mezzogiorno - den italienska södern. Staden med årsringar likt ett gammalt träd från Europas Medelhavshistoria; grekiska stadsstater och kolonisation, romarriket, attacker från saracener, longobarder, nordmän, påvestat och sjörepublik, spanska stormaktstiden, bourboner, kortlivad republik, britter, Garibaldi och den Italienska nationens födelse och i dag multikulti.
Under dagen hade vi bilat från Rom Ciampino längs kustvägen nära via Appia. Mer ortnamn och antikens historia; lado Albano och Latina, Terracina, Gaeta i Lazio. I Campania Cumae, Baia och Pozzuoli, den senare Sophia Lorens hem och födelsestad.
I trakterna finns Camp Flegrei ett av jordens mest instabila geologiska områden med fumaroler, heta svavelkällor, på ett vulkaniskt lerfält som kallas La Solfatara. Här hämtade romarna puzzolan en rödaktig smulig vulkansten som var så viktig när de skulle gjuta betong i valv till byggnader och akvedukter. Ett annat intressant geologiskt fenomen här som en följd av de vulkaniska aktiviteterna är bradisismo som innebär att marken sjunker. Vilket gjort att det antika Baia med sina romerska villor, mosaiker och ruiner ligger under havsytan. Undret kan beskådas från glasbottnade utflyktsbåtar. I närheten finns vulkansjön Lago d´Áverno, en vacker svavelosande sjö under antiken som de stora litterära grabbarna Homeros och Vergilius ansåg vara ingången till Hades.I dag ryker eldarna från sophögarna när Camorran eldar. En nog så stinkande hantering och vägarna kantas av sopberg som i värmen kan utvecklas till koleraepidemier. En hantering som också skadar grundvattentillgångarna. Ett Hades i väl så modern tappning när Campaniens sopstationer är överfulla och stängda.Mäktigt när motorvägen passerar Vesuvius. I dag går det att ta bil eller tåg dit. Den sista biten upp till kratern finns en vandringsstig och man får betala inträde för att beskåda det geologiska undret. Trafiken är fantastiskt fartfylld, en mjuk körstil, man kryssar fram, tar skugga bakom den man ska köra om, körfält inte behöver man ligga där nödvändigtvis, alla tycks trycka gasen i botten. Då och då dyker det upp varningar på motorvägen, stora överhängande skyltar där det meddelas Attenzione elektronisk kontroll av hastigheten.- Ingen tycks by sig.Klart om solen skiner mest för jämnan, det blänkande blå Medelhavet mildrar bekymren, frukt, grönsaker och vin, pasta och pizza är tillgängligt, man bor i skuggan av en vulkan, risken för jordbävningar är ständigt närvarande, trygghetssystem – tji, arbetslöshet – tja mest får folk uppfinna sina egna jobb om man är fattig, kriminalitet. Camorran ja och ett klassamhälle med rötter i antikens feodalism då kanske man lever här och nu och trycker gasen i botten på motorvägen.- Det gäller att hitta luckan på den fria marknaden!Vindlande vägar, broar, viadukter, tunnlar och massor av exempel på fin ingenjörskonst på väg ned mot Salerno. Salerno är en pärla som ligger vid en bukt av Medelhavet och är en liten välordnad medelklasstad jämfört med Napoli.Salerno är mest känt för att här landsteg de allierade 1943 med jänkarna i spetsen. Invasionen med kodnamnet Avalanche medförde att det centrala Salerno besköts och bombades sönder och samman och mest bestod av rasmassor (rubble) när de var klara. Centrum byggdes senare upp men vi bor mer i den norra medeltida delen av stan på Ava Gratia Plena. Ett Ostelli som varit kloster och i dag fungerar som ett välordnat vandrarhem för ungdomar och folk med ungdomligt sinne. Det är en miljö som andas medeltid. I centrum av huset finns en gård likt en liten piazza. Där finns det en springbrunn och antika kolonner och där äter vi frukost och ljumma kvällar hålls det konserter här.
Vi avnjuter en konsert med Lucia Branda. En dam med tragisk karisma och med en pregnant stämma, långt korpsvart hår, en aning slitsad svart klänning, mager, men med en härlig volym när hon sjunger sina operaarior och slagdängor så det klingar mellan de medeltida väggarna och hon ackompagneras av sin frackklädde flygelspelande man som heter Enrico Leo.
Den tragiska uppsynen förbyts bara i ett varmt leende när den entusiastiska publikens applåderar.Vi är här för att träffa vår son som går på språkkurs i Salerno och bor granne med Ave Gratia Plena.
Amalfi Light
Härom dagen båttur på Salernobukten längs den dramatiska Amalfikusten - ett världsarv. Väljer att parkera bilen. Kusten här avnjuts bättre från styrbords sida på en turbåt än bakom ratten på en Ford Kia hyrbil - dessutom fläktar det fint i värmen och det bjuds på solstunder på övre däck.
Amalfi gammal sjörepublik och stadsstat under Bysans. En plats för korsfarare och dåtida entreprenörer med handel av spannmål, salt, slavar och timmer som specialitet. Här sägs även kompassen ha införts i sjöfarten och här har konsten att göra papper utvecklats efter en sjöfärd till Kina år 1221. Pappersbruket existerar än i dag om än i mindre skala i konsten att göra handgjort papper. Amalfiborna kan inte bara ha varit duktiga på handel och sjöfart här måste ha funnits fantastiska byggmästare och hantverkare för att klara av att bygga en stad bland klippor och bergssluttningar. Säkert fick många slita ont och säkert förekom det olyckor.
År 1343 förstördes den lägre delen av staden av en tsunami. Den sjönk helt enkelt ned i havet. I dag livnär sig staden på turism och är känd för sina fina citroner och citronlikör.
Tar de 57 väl tilltagna trappstegen upp till San Andreas katedralen ovanför Amalfis piazza. Tjuvlyssnar på en guide, en italienska, som berättar för en amerikansk familj om katedralens vackra bronsport och dess utsmyckningar. Porten härstammar från Konstantinopel och kom till Amalfi 1066. Frågan är om inte den italienska guiden är snyggare än porten. Vi flanerar längs den vindlande huvudgatan, mer en gränd, fotar en rolig modell av staden uppbyggd i en nisch. Ute på bukten igen med turbåten kommer jag på att vi glömde att kika på Hotel Luna där Ibsen bodde 1879 och skrev stora delar av Ett dockhem. Vi på Kistalight samlar ju på den typen av upplevelser. Noras Tarantella var säkert inspirerad av tongångar från Amalfi och Napolibukten.
Uppe i bergen eldas det - är det den lokala maffian som eldar soppor? En frän doft letar sig ut på bukten. Tillbaka i Salerno ser vi på den lokala tidningens La Cittas löpsedlar att 31 personer ur den lokala Camorran är arresterade för droghandel och annan kriminalitet.
Halvmånen hänger över hustaken. Det stora korset av neonrör på Salernos nordliga bergstopp lyser hopp och tröst och det medltida slottet i sluttningen vilar över oss. Den napoletanska grannen har stängt sina jalusier och just den här kvällen grälar han inte med sin kvinna. Från grannhuset, Ave Gratia Plena, vårt Ostelli som varit kloster, hörs medeltida musik. En grupp med flöjter och stränginstrument ger konsert på gården där.
Vi sitter på vår sons terrass i Salernos gamla kvarter bland hustak, vinklar och vrår med hans italienska flickvän Bianca och spisar pasta, kryddig köttfärsås och dricker Bardolino. Vid den napolteanska grannens jalusi sitter en liten ödla, lizard, och gör oss sällskap. Vi skrattar och har det gott. Kvällen är ljum med en knapp skönjbar bris från bukten.
Det goda livet!
Pompeji Light - Ska vi se något mer än en bordell och Den tragiska poetens hus frågar min fru?Vi sitter i skuggan bakom en ruinvägg vid Forum tillsammans med en vildhund och en italiensk småbarnsmamma med två små killar och matar hunden med kex.
Pompeji är en öken i sommartid. Påståendet ovan är inte riktigt sant. Vi har även sett flera teatrar; Teatro Grande och Picolo och Terme Stabiane (ett badhus) och för den delen Pompejis Botaniska med en flora som härstammar från antiken. Nu slumrar min fru och jag studerar guideboken.
Funderar på bordellen, Lupanare, de kvinnliga guiderna går inte in där och de manliga kan naturligtvis inte låta bli att uttala sig vällustigt och raljerande själv tittar jag förgäves efter latinska snuskcitat som Ekelöf och de andra gubbarna använde när de beskrev Pompeji – har läst Maja Lundgrens festliga bok om Pompeji där citaten finns. Hittar inga snuskcitat men kan inte låta bli att bli förtjust i de små erotiska freskerna som finns ovanför rummen. De är förvånansvärt välbevarade och restaurerade. De måste ha varit småväxta invånarna i Pompeji för rummen är små med korta bäddar.
Ha…ha en story för grabbarna, står på baksidan av Casa dei Vetti, ett övre medelklassshus, på Vicolo dei Vetti med Castellum aquae (ett vattenkastell) och Vesuvios i fonden. På en muralmålning väger en klurigt leende man sin omfångsrika apparat. För att lyckas har han en klyka som stötta och en balansvåg.
Det tredje benet säger en guidé med napolitansk accent var ett lyckotecken som fanns i många handelsmannahem. Naturligtvis skojas det om denna jättephallos, charm och erotik – visst och javisst säger den napolitanska guiden men också en lyckosymbol, för det finns barn bland åhörarna, och målningen var ett skydd och en vakt mot det onda ögat. Pompeji var en del av den redan under antiken urbaniserade kulturen. En stad planerad i rutnät för patricier, handelsmän, hantverkare, enkla arbetare, gladiatorer och slavar med krogar och badhus och ett forum för politik och det religiösa livet. Man exporterade vin, fisk, ylle och stan var berömd för sin fisksås den välluktande Garum.- Jämför surströmming! Se även Maja Lundgrens Pompejibok!Innan hade vi parkerat vår hyrbil Ford Kia tillsammans med en nutida entreprenör från Pompeji. Stor show av vår P-entreprenör som dirigerar trafik, hjälper folk över gatan, oss visar han tillrätta längst ut mot gatan under en vinranka. Skugga och finfint när man ska ut i trafiken igen. Dessutom får vi tips om en mycket billig restaurang längre ner från parkeringen.- P-pris, 7 Euro – kvitto ett reklamblad för den billiga krogen. Söderkisen inom mig, streetsmart – tja, bestämmer blixtsnabbt att kanske är det några Euro för mycket men helt okej för dagen. På köpet får vi till ett facilt pris en bok på svenska om Pompeji. Visst den luktar lite som ett gammalt antikvariat men vad offrar man inte för lite goda affärer.- Du gör bra affärer, min fru gör en bra affär med köpet av boken om Pompeji och vi har en bra p-plats.- Hela världen gör bra affärer säger jag till vår något förvånade självutnämnde p-vakt.- Finns det inga jobb får man skapa dem – alla entreprenörers hemlighet.Det lär finnas resor till Pompeji som följer Robert Harris hjälte vatteningenjören Attilius i spåren i Harris bestsellerbok Pompeji. Hur som helst är det en bra berättelse. En historisk deckare som är mycket spännande att läsa även om man vet hur det ska sluta. Lite fyrkantig personteckning kanske men där finns både en kärlekshistoria, en intrig och skildringar av korruption (byggbranschen), dockusåpa, historiska detaljer och ett festligt porträtt av amiralen och naturforskaren Plinius den äldre som gjorde anteckningar om Vesuvios utbrott.
"En gigantisk pinje av rök som sköt upp över kusten: En tjock brun stam med svarta och vita fläckar som reste sig miltals upp i luften och vars krona spretade ut som fjädrar i en grenklase. Dess breda blad tycktes i sin tur börja lösas upp nedtill och låta en tunn, sandfärgad dimslöja falla mot jorden."
Väl så lyrisk iakttagelse av en av världshistoriens mest berömda naturkatastrofer av Plinius den äldre och den inledande fasen av utbrottet.
Visst Pompeji är inte bara en bordell eller den tragiske poetens hus utan här kan man som Robert Harris och för den delen Maja Lundgren gör i sina Pompejiböcker känna igen vår tid om än i antik romersk tappning.
After beach - Paestum
Qui dove il mare luccica
e tira forte il vento
(Här där havet glimmaroch vinden blåser hårt)
/ L. Dalla
Skönt med ett dopp efter en dag bland ruiner och tempel. Vi badar i Medelhavet nedanför Paestum. Innan hade vi promenerat bland de vackra Doriska templen helgade till Hera och Athena, upplevt den serena stämningen, känt doften av pors och timjan, njutit av blommor liknande Cikoria och blåeld, längtat till Öland, sprungit förbi en och en halv meter lång orm och besökt den vackra museibyggnaden. Där vi alldeles särskilt beundrade gravstenen med dykaren. Milslånga sandstränder, hel del privat, verkar som strandskyddet gäller ett 20-tal meter, badkarsljumt och mycket salt, härlig bris och en del vågor. Ute bland bojorna där det markeras att vi är på djupa vatten, en trekant. Två flickor och en pojke – vad de ägnar sig åt?
Ja det får ni kära läsare gissa er till – det hela ser mycket ömt ut i alla fall och här ute kan de inte nås av vakande katolska ögon. Jag och ett par från Frankrike skrattar gott åt dessa ungdomars lekar.Vi går upp till bilen och byter om. - Krångligt annars på den katolska stranden; vira in sig i handdukar, en massa sand mellan tårna och dessutom torkar vi på vägen. Brännande varm sand och asfalt att promenera på. Vi byter om bakom bildörren.En skåpbil a la hantverkare stannar till – backspeglar riggas och ställs in. Rakt över gatan parkerar yngre dam trycker ner sidorutan och börjar prata i mobilen och strax dyker ny bil upp. Hon går över till en yngre man. De drar iväg.– Ringde hon sin älskare?Snett emot oss vaknar ung man med snaggat huvud till i en röd gammal Fiat. Bilen börjar rista liksom, upp och ned, fram och tillbaka samtidigt som larmet går på en turistbuss längre fram på gatan.
- Alltså ett liv och ett kiv.
Var det bara min fru som satte alla dessa krafter i rörelse?
Eller är det värmen och den katolska kyrkan.?
Vi på Kistalight bara undrar.
Grand Tour för en söderkis
Te voglio bene assai
ma tanto tanto bene sai
L. Dalla
Sitter på bussen på väg till Napoli – vår son vägrar bestämt att åka bil med oss i den stan. Vi kan väl parkera utanför stan i typ en förort som Torre del Greco och ta Metron in till city föreslår vi. Vår son säger att han varken parkerar i del Greco eller i någon annan förort eller för den delen åker bil i Napoli med oss!
Nära döden upplevelse? "Se Neapel och sedan dö!" Istället tar vi en lokalbuss från Salerno.
Faktiskt utmärkt lokaltrafik; bra bussar, luftkonditionering, fina säten och inget klotter. Det går undan även för bussarna på Tangenziale. Vi hoppar av bussen inte så långt från centralstation och piazza Garibaldi redo för en stadspromenad. Vi förser oss med vattenflaskor på en bar och drar oss ner mot Napolis historiska centrala delar.
Castel Nuovo inte så nytt som namnet anger utan det byggdes i slutet av 1200-talet. I dag bärs stora gula solrosliknande blomsterfång in i slottskapellet. Högtidsklädda napolitanare väntar på gården. Det tycks vara en begravning på gång av någon prominent person. Vi fotograferar porten vid kastellet och sneddar vidare förbi Café Gambrinus vid Piazza Trieste Trento. Napolis mest kända café, här kan man se kändisar som Sophia Loren eller Mussolinis vackra sondotter Alessandra som under en period kandiderade till borgmästare i Neapel. Vi travar vidare mot Napolis politiska centrum Palazzo Reale vid Piazza Plebiscito som är ett torg med väldiga dimensioner – en Petersplats a la Napoli. I kyrkan San Francesco pågår ett bröllop – mycket romantiskt. Torget är en samlingsplats för nyårsfirande, utställningar, installationer och flanerande folkliv under helger och högtidsdagar.I Galleria Umberto I letar vi fram våra stjärntecken i zodiaken under kupolen mitt i de två korsande gågatorna och tar några foton, som självutnämnda galleriaexperter från Kista tycker vi att vår galleria står sig väl rent kommersiellt och när det gäller folkliv. Men det är klart vi känner historiens vingslag och vi har ju varit i Milano och sett förebilden.Gallerian Umberto I byggdes som ett led i att rusta upp Napoli under il Risanamento på 1880-talet efter att staden drabbats av våldsamma koleraepidemier. En nödvändig sanering av de mest utsatta kvarteren. Rakt framför en av gallerians gågator finns San Carlo. Napolis stora opera och en av Italiens viktigaste operascener där har storheter som Rossini, Bellini och Donizetti komponerat och varit verksamma.Käkar pizza – vad annars – gör vi på La Piazzetta vid Via Nazario Sauro med utsikt över hamnen och Santa Lucia. Vi väljer pizza med tomater och buffelmozzarella – en klassiker som i värmen smakar utmärkt tillsammans med en öl. Love vår son berättar myten om Vergilius och hans ägg när vi passerar Castell dellÓvo. Den store diktaren lade ett hönsägg i en glasampull som inneslöts i en bur av järn och anordningen fästes vid en bjälke i ett hemligt källarvalv under borgen. Om ägget går sönder går störtas staden Napoli i fördärvet. Hur som helst här har kungar och drottningar huserat genom århundraden, 1799 var det under en kort tid republikanernas fäste. I dag är det utställningar, kongresser och kulturella jippon här.Fikar på via Chaia, modegatan, dricker en caffe med en stark bitter smak av kakao, passar bra när två patrullerande Mc-poliser passerar ivrigt uppvaktade av två skällande vildhundar. Kanske en mer rättvis Napoli bild än den romantiska med Lady och Lufsen. Samtidigt tornar soporna upp sig i gathörnen och stinker – maffian som infiltrerat sopverksamheten grejar inte hanteringen när Campaniens soptippar är överfulla. Minns även hur TV-seriens Tony Soprano sökte sig till Neapel för att finna sina rötter men även för affärer. Där han hade ett möte med en mycket vacker kvinnlig mafioso. I verkligheten finns en kvinnlig gudmoder inom Neapels Camorra, Maria Licciardi, känd som La Madrina. Hon arresterade i juni 2001.
Verkligheten överträffar dikten? Vi dyker in i de spanska kvarteren, Quartieri Spagnoli, lånar ut kameran till en ung kille som vi tror på. Han tar några foton av oss med Maradonas Napolitröja hängande som tvätt på lina mellan husen.
O mamma, mamma, mamma
O mamma, mamma, mamma
sai, perchè mi batte il corazon?
Ho visto Maradona,
ho visto maradona.
Bassi; mörka små enrummare längs gatan som i dag inte alls bara är ett hål i väggen. Utan här nära via Chaia är det lägenheter som kostar en slant och ofta är underhållna och personligt utformade. Kvarteren är i dag bättre än sitt rykte säkert värre ute förorterna; betong -förskräckliga huskomplex "förgiftade av cement" och byggda med maffiapengar.
- Är du som en av kisarna i filmen Rännstensungar i dag skojar Love min son.- För dagen ser man ut som en gamäng från Söder; vit keps, randig tröja och äppelknyckarbrallor (korta jeans) om än med modernt snitt a la tennisstjärnan Nadal.- Klart att man som söderkis i exil känner sig besläktad med det häftiga gatulivet i Neapel. Utropen, gesterna, fantasin och färgerna och förmågan att överleva i ett klassamhälle visst påminner det om gamla Söder.- Mer svårt dock att acceptera att många av dessa gatans entreprenörer tycks identifiera sig med överheten och många av dem är rojalister och solidariserar sig med Camorran.- Ett sätt att överleva även det?- Neapel är en stad med rötter i kolonialt förtryck redan sedan antiken och från tiden som lydrike för spanska och franska kungar innan Italien enandes 1861. I dag är det maffian, som genom korruption hämmar utvecklingen för ett mer rättvist samhälle och får investerare att undvika regionen.I dag finns det dock motkrafter med borgmästaren, 1993 – 2000, (i dag president i regionen Campanien) vänstermannen Antonio Bassolino i spetsen som arbetar med att på alla nivåer förbättra Neapel. Speciellt genom att ta vara på stadens kulturella skatter.
- Smart säger vi på Kistalight som alltid funderar på hur man kan häva en dålig utveckling. I de italienska stadsstaterna i norr; Venedig, Milano, Genua, Pisa och Florens i Toscana, utvecklades under medeltid och renässans handel, hantverk, ekonomi, politisk organisation och småindustri och inte minst konst och litteratur. Genom detta skapades en medelklass som fick inflytande och tog ansvar för utvecklingen.
En viktig bakgrund när industrialismen sköt fart under 1900-talet. I den italienska södern och Neapel rådde kolonialt förtryck och inget intresse av att utveckla Neapel och Campanien från överhetens sida. Vilket innebar att det aldrig uppstod en tillräckligt stor medelklass med inflytande som kunde ta ansvar.Upprorsrörelser, 1799, 1820, 1848 som kunde ha inneburit en annan utveckling slås brutalt ned men1860 under Italiens återförenande, il Risorgimento, tågar Garibaldi in i Neapel.Läser i böcker om Neapel, bland annat Annika Prytz Åbergs Neapel och Campiana, att Neapel var slutpunkten på the Grand tour för ynglingar från adel och överklass under 17 och 1800-talet. Här tjusades man av den vackra bukten, Vesuvius, de utgrävda antika städerna Pompeji och Herculaneum, öarna Capri och Ischia, grekiska Paestum och Neapel med operan och cafélivet på via Toledo med flirtar och kärleksmelankoli, de historiska slotten, kyrkorna och de romerska lämningarna och villorna kring Campi Flegrei.
- Grand tour även för en gammal söderkis?
Tja varför inte!Flanerar med en upplaga av Kistalight i bakfickan längs hamnpromenaden via Caracciolo och via Partenope i Neapel med Vesuvius i bakgrunden – en söderkis i exil. Med den gamle amiralen i åtanke som under en kort tid ledde Neapels flotta under republiken 1799 och gett namn åt gatan hävdar jag alldeles bestämt att gamla kungaslott, kastell, kyrkor och överhet klingar ihåligt om det inte kommer folket till del.
Må den gamle republikanske amiralens öde att ha blivit upphängd i Nelsons fock inte ha varit förgäves.
Wow för entreprenörer upplysning och staden som idé, mulligt med politisk organisation, inflytande och rättvis ekonomi för vanligt folk.
Kunskap och kultur får toppa programmet säger vi på Kistalight.
Ser jag inte en blå Ferrari från ingenstans dyka upp i backspegeln?
Lördag tid för eftertanke - Isbladskärret tur och retur
Hur är det att vara katt här i Belgien undrar jag?
Du Thompa att vara katt här i Belgien är ungefär som att vara katt i Stockholm. Lite mildare klimat kanske, men väl så rått när de fuktiga vindarna från Nordsjön smyger in längs husväggar och kanaler, men visst vi jagar möss här också, vårt jobb liksom, när vi inte ligger hemma och spinner förstås men faktiskt, ärligt talat Thompa, många katter här i kvarteret har bara sett möss på Internet.Vi har installerat oss i ett kanske för vår ålder väl ungdomligt hangout med det modernistiska klingande namnet Bauhaus. Hotellet som har reception i baren är en mötesplats för det unga Brügge och backpackers från Europa. När vi checkat in äter vi middag i baren mitt i en Hallowenmaskerad. Bland en parad av Jesusar, rokokomode, målade masker a la popgruppen Kiss och sedvanliga skräckismasker äter vi i den lätta overkligheten en saftig stek med en bädd av doftande grönsaker och french fries, som sköljs ned med det utmärkta belgiska ölet Leffe Brune.När jag kikar i guideboken märker jag att vi följer gamla turistströmmar.Från glansdagarna som Hansastad och framgångsrik textilstad under medeltiden sov Brügge en Törnrosasömn i 400 år. När floden Zvin under 1400-talet, vattenvägen för Brügge till havet, torkade ut föll Brügges ekonomiska livlina till Hansan och omvärlden och handeln flyttade till Antwerpen. Två händelser kring förra sekelskiftet väckte Brügge ur Törnrosasömnen: Författaren och poeten Georges Rodenbach mycket lästa roman, Bruges la Morte, om Brügges förlorade tider och gångna charm. Vilket ironiskt nog fick många turister, speciellt turistande britter, på väg till slagfältet i Waterloo, att ta vägarna förbi Brügge. Den andra händelsen var Boudewijnkanaalens öppnande som knöt Brügge till Zeebrucke och öppnade en vattenväg till Nordsjön.Vi tar bara motsatt riktning till den turistströmmen. Med lågprisflyget Ryan Air, vi betar av deras destinationer, har turen kommit till Belgien. Landar gör vi i Vallonska Charleroi i provinsen Hainaut och med hyrbil korsar vi ett höstlikt Belgien på snabba motorvägar, det går undan i tredje fil, för besök både i Brügge och Waterloo.- Visst är Brügge en turistfälla. Ändå är det svårt att inte charmas av stadens skönhet; reflexerna och dagrarna på vattenkanalerna. Det blå ljuset när det börjar skymma längs kanalen vid Rozenhoedkaai. Det belysta tornet när världsarvet Belfort skimrar i vattenytan och klockspelet Carillon blandas med klappret från hovarna på turisternas hästskjutsar. De blåfrusna guiderna i november och deras berättelser på tre, ibland fyra språk, som livar upp staden och ger liv åt byggnadernas historia när de rattar runt i sina små turistbåtar.- Visst är det pråligt med alla turistbutiker, choklad, spetsar, Tin-Tin souvenirer, öl och små stånd där det säljs både french fries med majonnäs och musslor. Ändå undviks den värsta kommersialismen, tingeltangel skräpet här i Brügge tycker vi och det hela är rätt okej.- Är vi i Holland nu? Vi susar runt i vår Renault i västra Flandern längs kanalerna och i det flacka landskapet, solen skiner, inte alltid en självklarhet här längs Nordsjökusten. De små byarna ligger tätt; Damme – gammal fiskeby, Sluis – hoppsan plötsligt var vi i Nederländerna utan att vi märkte något, belgiska borgerskapets inte allt för smakfulla Knokke-Heist vid havet, det rysliga Zeebrügge med sina ofantliga containerhamnar för omlastning till långtradare och kanalbåtar och sina ryktbara färjor till Storbritannien.Vi avrundar vår tur längs Nordsjön i Ostende, där det blåser hårt och tidvattnet står högt. Där blir det ett besök längs strandpromenaden och fotografering vid den berömda piren med kasinot. En känslomässig uttolkare av Flandern de dagar då inte solen skiner över landsdelen är Jacques Brel.För den som är intresserad av Belgiens 65 km långa Nordsjökust finns en kustspårvagn som kallas De Kusttram. Med spårvagnen kan man besöka turist och fiskarbyar och de små sjöstäderna mellan Knokke och De Panne. Turen går genom sanddyner och nära havet och där finns stopp både för den kulturintresserade - Paul Delvauxmuseet och för barn – Plopsaland, där karaktärer från belgiska TV-serier för barn har sitt eget Disneyland.
Brügge - fight i gränden
Carillon! Säcken spricker upp i sömmarna och
tonerna rullar ut över Flandern.
Ur det Vilda torget av Tomas Tranströmer
Språkstrider!?
Vi vaknar i natten på hotellet av upprörda röster i gränden. En riktig fight verkar pågå.
Så var det!
Men eftersom det här inte är ett undersökande reportage låter vi oss nöja med en redogörelse av händelserna. En av Kissmaskerna i baren på Bauhaus får sparken på omedelbar grund. En knytnäve i ansiktet av ägaren.
Du får sparken - så ut i gränden med den avskedade och upprörda röster i natten. Men vad vi kan förstå efter att ha hört bakgrunden till storyn kan det ibland vara befogat att kunna sparka någon på stört!
Nej språkstrider var det inte även om Belgien är ett delat land med autonoma, självständiga, politiska styren – regeringar, med språken som grund. Flamländska för Flandern och franska för Vallonien. Språkgränsen går strax söder om Bryssel från väst till öst och Bryssel har bägge språken. Traditionellt var franskan överhetens språk. För myndigheter, militär, politiska styret och i skolor dominerade franskan. I dag är Flandern den region som har bäst tillväxt och hänger med i den tekniska utvecklingen medan det är mer bekymmersamt för Valloniens landsdelar. Där det en gång i tiden, i industrialismens barndom, var den landsdel som var en föregångare i Europa när det gällde kol och stålindustri.
Ser Bob Dylans Chronicles översatt till flamländska i bokhandelsfönstret på Markt, faktiskt, snabbare översatt än i Sverige. Till synes skyltar man dessutom med en massa festligt illustrerade barnböcker vilket särskilt glädjer en gammal lärare. Flamländarna är de belgare som bäst behärskar landets två språk och dessutom verkar de klara engelska och tyska riktigt bra. Vore man flamländare skulle man automatiskt vara tvåspråkig.
Vilken gåva tänker jag. Brügges store litteräre son Hugo Claus skrev eposet "Belgiens sorg" om ett kollektiv av människor och familjers svek och tillkortakommanden i Flandern vid tiden för andra världskriget. I dag räknas han till en av Belgiens stora inom litteraturen och nämns ofta i Nobelprissammanhang. Språket är flamländska och Hugo Claus storhet inom den belgiska litteraturen kan ses som en symbol för Flanderns framsteg men också som en förebild för en författare som gjort upp med sveken från andra världskriget och den nazistiska ockupationen. Hur som helst är Belgien ett av de länder i Europa där vår kontinents historia liksom blir belyst och där krig och konflikter kommit till sin spets under århundraden.Vår katt från parkeringen i Brügge tassar fram över takåsarnas brownstones.
Att vara katt i Brügge, det är mer som att vara flamländare än belgare tycks han säga med sin stolt lyfta svans. Eller är kanske konsten att vara belgare detsamma som att vara som mannen med kub på de berömda Magrittetavlorna? På den snabba europavägen ned till Charleroi passerar vi Waterloo. Vi följer de gamla turistströmmarna som en gång krigsromantiska britter banade väg för efter att ha läst Rodenbachs Bruges la morte och efter att ha idealiserat Wellingtons seger över Napoleon 1815.Vi joggar de 226 stegen uppför det 40 meter höga Butte de Lion för att beskåda slagfältet där 15 000 man förlorade livet.Alltid lika bråttom – här för att hinna med flyget!Det nio timmar långa slaget blev slutet på epoken Napoleon och de stora krigen i Europa under 1800-talet. Efter Wienkongressen 1815 skapades en tid för fred i Europa i nästan 100 år. Ett resultat av detta var även skapandet av Förenade kungadömet Nederländerna som efter ett "operettuppror" i Bryssel år 1830 ett år senare blev kungariket Belgien.
Det är passande att Belgien i dag koloniseras av den nya europatanken och EU! Tänker jag hemma i Sverige igen med träningsvärk i benen efter joggingen uppför Butte de Lions 226 trappsteg.
Justine Henin Light (Bonusbit Belgien)
Den lilla spelintelligenta Belgiskan, balans, timing och känsla, ska sluta spela tennis på toppnivå.Synd för oss tennisälskare! Bild: Justine Henin at the 2006 Medibank International in Sydney, Australia From WikipediaSer i media att Justin Henin ska sluta med tennis på toppnivå. Hon har hållit presskonferens på sin egen tennisakademi och meddelat nyheten. Justine gör som Björn Borg drar sig tillbaka i 25-årsåldern.
Det kostar på att vara världsetta och inte lätt att vara ungt spelgeni.
Hennes styrka är att hon är så komplett som spelare: Behärskar alla underlag, har vunnit Grand-Slam på grus; Franska, hard court; US-Open och Australiska öppna samt varit i final på Wimbledons gräs. Hon behärskar alla slag och spelstilar; serven förstås, utmärkt forehand, giftig backhand!
Damtourens bästa enligt John McEnroe. Volleyn se timingen ovan på bilden men framförallt är det spelintelligensen som gäller. Ingen kan som hon hitta spelvinklar för att knäppa upp sina fysiskt överlägsna kvinnliga hårdslående amasoner. Plus att hon har så vackra grundslag – massor av klipp i svingen där och att hon har förmågan att variera spelet efter motståndaren och vänta ut motståndarens misstag.
Några av sina främsta matcher spelade hon mot rivalen Kim Clijsters. Med osannolika två spelare inom världstennisen från Belgien blev det Vallonien mot Flandern, franska versus flamländska och gammal överhet mot underklass.
En rivalitet som vi på Kistalight tyckte var spännande oftast med briljant tennis där av Justine Henin.
Hon ser ut som en liten kille säger min fru.
Hon är söt säger jag medan vi under helgen följer Eurosports sändningar och sippar på det belgiska ölet Leffe Blond.
Se vilka vinklar hon hittar för att knäppa upp Clijsters försvar och tuffa spelstil, så intelligent hon spelar, varierar och genomför sitt spel.
Tres belle!
Heja Henin!
Salut!
Fifteen - love!
Damtennis är det bästa som hänt inom sportvärlden de senaste åren säger jag utan att på det minsta sätt darra på manschetten.
Hon ser ut som en liten kille säger min fru.
Hon är söt säger jag medan vi under helgen följer Eurosports sändningar och sippar på det belgiska ölet Leffe Blond.
Se vilka vinklar hon hittar för att knäppa upp Clijsters försvar och tuffa spelstil, så intelligent hon spelar, varierar och genomför sitt spel.
Tres belle!
Heja Henin!
Salut!
Fifteen - love!
Damtennis är det bästa som hänt inom sportvärlden de senaste åren säger jag utan att på det minsta sätt darra på manschetten.
Onsdag - Oui mademoiselle Faiza Guène - tres bien!
Har tillbringat några dagar med "Kiffe kiffe imorgon" och charmats av en ung berättarröst från förorten i Paris – La banlieu de Paris – i stadsdelen "Paradiset".Alldeles uppenbart finns här en liten sagoprinsessa med tema från förorten. Med en originell attityd som ger ton åt berättandet. Ung tjej som lever med ensamstående mamma då pappan har stuckit hem till Marocko eftersom det inte blev några pojkar i äktenskapet.Dofter och lukter hämtas från trappuppgångar och nedpissade hissar i förorten varvat med rektorer som luktar gammalt Bordeauxvin till kyssande pojkvänner som andas cigarettrök och till mamman som gör inpack med olivolja för att ge dotterns hår lyster.Här finns socialassistenter på hembesök som kommer när det är som mest olämpligt; ostädat och spisen är som mest skitig.Faisa är säkert en andlig kusin till Jonas Khemiris tankesultan i Ett öga rött. Hon har dock en mer nollägesstrategi för att överleva och experimenterar heller inte med ordföljder i språket för att ge karaktär till storyn. Dock finns det ordlekar, se titeln, roliga metaforer, några festliga intriger och ständiga anspelningar på populärkultur och tv-serier. Säkert finns det förortsslang i originalversionen och boken har väckt debatt i Frankrike där finkulturen, skribenter på Le Figaro med flera, inte har ansett boken som litteratur.- Struntprat säger vi på Kistalight som snabbt ser att den ligger nära dagboksromanen, varför inte även bloggen, och åtminstone den förra har funnits i århundraden och hör hemma i litteraturhistorien.- Här gäller samma i dag som imorgon som titeln anger men under berättandets gång sker en glidning som kan ses i romantitelns betydelse - ungefär från att bita ihop till att gilla läget. Storyn är en feel good historia där huvudpersonerna utvecklats mot det goda och huvudpersonen Doria finner sig tillrätta på en skola där hon utbildar sig till frisör.Men som hon konstaterar det var "lite som hos Christian Morin. Han var programledare för Lyckohjulet i åratal, men det han egentligen ville göra det var att spela klarinett…"
Rouen - Tour de Monet
Follow all the signs
and they'll lead us away
But it's all good stuff for ...
around the world today
Supergrass / The road to Rouen
En melodislinga från en saxofon klingar över platsen framför katedralen i Rouen. Klanger som blandas med klappret från turistskjutsarnas hästar när hovarna slits mot de ojämna gatstenarna. Det är en mjuk sökande ton som prövas i ett otal variationer med olika tonföljder och rytmer. Några lätt melankoliska grundackord återkommer som ledmotiv och stomme i vår gatumusikants berättelse. Toner som påminner om Samba triste, men också med mer uppbeat än så.Det är förmiddag och tid för Le petit dejeuner och än har inte dagens horder av turister börjat strömma runt i Rouens medeltida stadskärna.Till tonerna av vår avantgardistiska saxofonist inleder vi vår Tour de Monet. Vi känner igen flera av de glada harmonierna men kan för tillfället inte namnge dem och vår musikant talar varken franska eller speciellt bra engelska, lustigt nog, när vi försöker inleda ett samtal.Av en slump har vi hamnat i Rouen. Med försenat flyg med Ryan air till Paris-Beauvais, något tekniskt problem – en uppgift från piloten man kan meditera över innan starten, var målet egentligen ett hotell i den lilla franska byn Lyon La Forêt, men där var både stängt och släckt när vi var plats. Alltså fick det i natten bli närmaste större stad som råkade vara Rouen. Till vår förvåning, när vi vaknade på hotel Vielle Tour såg vi att vi bodde granne med Katedralen. Detta kallas improviserad planering och kan vara ett utmärkt startskott för några dagars biltur. Men först flanerar och strosar vi i Rouen några dagar.Till vår glädje, måste vara försynen, upptäcker vi att det pågår ett ljusspel, de Monet aux pixel på Katedralens västra sida. Inspirerat av Monets målningar av katedralen pågår här en ljusshow varje kväll från fjärde juni till den sjuttonde september. Ett fynd och scoop för Kistalights utsände som diggar ljuset och här får tillfälle att begrunda och studera en verklig mästare i ljustolkningar och hans teknologiska epigon.Showen är skapad av Skertzo och startar när mörkret faller och visar tolv olika sekvenser med färger och ljus inspirerat av dagens timmar. Tekniken är s.k. highpowered ljus som projiceras på Katedralen från samma plats som där Claude Monet hade sin studioateljé på 1890-talet.Monet, mästaren i ljustolkning, gjorde här ett trettiotal målningar av katedralens västra fasad. Han startade 1892 och slutförde målningarna 1894 i Giverny. Ett tjugotal av dem visades på en utställning 1895 och betraktas i dag som klassiska.En amerikansk popkonstnär och efterföljare Roy Lichtenstein inledde rentav en epok när han 1969 visade monokromatiska plattor i serier av Monets katedralmålningar på Metropolitan i New York. Hans tekniska sätt att visa ljusskiftningarna under dagen hos förebilden Monet blev en startpunkt för popkonsten. Monet som konstnär är på det viset en banbrytare för modern konst.Ljusspelet är ett europeiskt samarbetsprojekt, Un projet européen, Cathédrales en lumiére och förutom Rouen, deltar Amiens i Frankrike och de brittiska katedralerna i Cantebury och Rochester.I väntan på kvällens ljusspel gör vi staden. Ambitiöst besök på museet för de sköna konsterna, Musée de Beaux-Arts, där vi beskådade de fina samlingarna av impressionister, äldre målningar och där vi speciellt beundrade Raol Dufys stora väggmålningar i skulptur trädgården.Strax ovanför place du 19 avril 1944 lunchar vi. Platsen är i dag mötesplats för det unga Rouen. Här bombade de allierade intensivt inför den kommande landstigningen 1944. Platsen har fått namn efter datumet för bombningen. I ett av de då utbombade kvarteren är det nu köpcentrum och i närheten på place Vieux–Marché, gamla Marknaden, fick det bli en modernistisk skapelse i form av en kyrka Église Sainte Jeanne Dárc. En kyrka i sextiotalsanda som minne av att här brändes jungfrun av Orléans levande till döds 30 maj 1431.Rouen restaurerade sin stad efter andra världskriget på ett balanserat sätt. Så långt det gick bevarades korsvirkeshus och gammal medeltida stadsbebyggelse. Den berömda klockan Gros Horloge från medeltiden, något av en maskot för Les Rouennais, folket i Rouen, drar fortfarande horder av turister.Trots högsäsong för turismen ger Rouen ett något sömnigt intryck och trots att det är administrativt centrum för departementet Normandie, åtminstone verkar det så för en flanör i den medeltida stadskärnan.I skymningen, nightfall, väntar vi på ljusshowen. När mörkret lagt sig och torget är packat med turister och augustilediga Rouennaiser börjar det. Det är inte bara ett ljusspel utan ljuspanoreringarna ackompanjeras av en ljudshow gjord av Patrick Abriar. Bland de turistande amerikanernas bräkande av marvellous och gorgeous tyckte jag mig höra tonerna av Eric Satie klinga förbi.Färger och former blandas enligt dagens rytm med sina tolv olika sekvenser på den gotiska Katedralen. Visst är det imponerande och visst känner man igen Monets målningar. Belysningen förstärker Katedralens historia. Ett kyrkobygge som på gick i över sjuhundra år, 1170 – 1894, och spänner över olika historiska epoker, medeltid och hundraårskriget mot England, Jeanne Dárc, solkungens tid, franska revolutionen, Napoleon, La Belle Epoque, världskrigen och nazisternas ockupation och de allierades bombningar nog kan Katedralens väggar berätta en historia. Ett intryck som förstärks av showens intensiva ljusspel, färgerna, formerna och ljudet. På sätt och vis pågår katedralbygget ännu eftersom det är en byggarbetsplats för underhåll och restauration.
Fick för mig att den svenske författaren Ivar Lo hade deltagit i kyrkobygget kring Katedralen. I sina memoarer Asfalt berättar han om sin tid i Rouen som stenhuggare under 1920-talet och hur han arbetade på en kyrka i Rouen hos en svensk arkitekt och hur han högg en dopfunt.- Fotograferar alltså alla dopfuntarna i Katedralen och tror att de har kanske Lo-Johan huggit.Visar sig vid koll av Lo-Johans Asfalt när jag kommer hem att det var den norska sjömanskyrkan i Rouen som varit ett av Ivar Los universitet i ungdomen. Men en massa bilder på dopfunter från Rouens katedral, det har jag, om någon skulle undra? Efter ljusspelet bland korsvirkeshus och gränder går vi vilse i natten. Samba triste, melodislingan från vår saxofon, leder oss dock rätt till hotel Vielle Tour.
- I morgon bär det av till Le Havre.
Le Havre, working city med en imponerande hamn. Här har Frankrike haft sittcentrum för Atlantångare när det begav sig. I dag är det landets andra hamn efter Marseille och här kan stora containerlastare och big oil crude-carriers gå in. Här pilar färjor mellan den franska kontinenten och de Brittiska öarna.En intensiv tung trafik dominerar när vi är på väg ned genom Seines dalgång utmed kritklipporna i vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz och närmar oss Le Havre.- Har alltid gillat städer där arbetet sjuder och där kommersen flödar. Liv och rörelse istället för sömniga administratörer och trötta byråkrater, kanske hänger det ihop med min barndoms Bergsundsstrand. Där man alltid kunde höra mistlurarna i dimman och där Gröndal på andra sidan sjöd av liv och rörelse med båtar som lastades av och på och som kom och gick.André Malraux museet med sina fina impressionistsamlingar ligger nära vattnet och mitt emot Le Havres hamn. Museet är en luftig och spatiös byggnad som badar i Atlantljus. En byggnad värdig en utsökt samling impressionister och som har fått namn efter en egensinnig kulturminister och tillika legendarisk författare som på sin tid skildrade kolonialismen och senare blev minister hos De Gaulle. Museet som invigdes 1961 av Malraux inte bara speglas i hamnens vattenbassäng utan ger i mina ögon även intryck av att utnyttja volymen i byggnaden. Det blir rum i rummen så att säga. Så får till exempel stadens egen son, Raoul Dufy ett alldeles eget utrymme med färg och formstarka dukar med motiv från hamnen, plagen och piren i Le Havre.Claude Monet fanns där förstås med canvaser värdig en mästare, näckrosor från Giverny, parlamentsbyggnaden i London och en vintersol från Lavacourt.Malraux museets märkvärdigaste samlingar blir dock i mina ögon Eugène Boudins målningar. I kraft av sin omfattning och karaktär. Boudin, le roi des ciels, är inte bara en mästare när det gäller att fånga moln, ljus och speglingar. Nära på ett rum finns med molnstudier på museet, utan också så känns Boudins molnstudier märkvärdigt aktuella så här i växthuseffektens tider.En tripp med Ryan Air ned på kontinenten fyller den personliga kvoten när det gäller koldioxidutsläpp för de närmaste året kan man fundera efter att ha läst Mark Lynas Oväder och när man studerar Boudins molnkonst.-Synd för jag gillar tanken med lågprisflyg, dessutom fyller de ett demokratisk behov och en möjlighet för vanligt folk att resa och komma ut i Europa till vettiga och möjliga priser.Avfarten till Deauville och Trouville strax efter Pont de Normandie missade vi hårfint. Överväldigade av Normandiebron över Seine var det inte så konstigt. De två tornen som fundament för vajrarna som bär upp kabelbron är en fransk ingenjörskonsts motsvarighet till de franska impressionistmålarnas konst. En vacker skapelse som också är en populär utflykt för franska familjer, medelålders pappor framförallt, stretar på i vindfånget över bron med sina barn på lärorik promenad.- Cabourg nästa!
Cabourg LightDeauville och tidigare Trouville är mondäna badorter för chica parisare, medan Cabourg mer vilar på solid övre medelklass.Cabourg, Grand Hotel och författaren Marcel Proust hör intimt ihop. Man kan inte undgå Cabourg Grand hotel. Den imposanta byggnaden vilar som en tung arketyp å strandpromenaden utmed Atlanten när vi närmar oss byn i vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz.Visst är det bedårande med Marcel Proust, litteraturens eget söndagsbarn, den briljanta intelligensen, iakttagelseförmågan, de långa vindlande meningarna, vem vill inte som han spana ut över engelska kanalen vid Balbec, se Cabourg, fundera över språket, besöka salonger, soaréer, skoja om ortnamnen mellan Paris och Atlantkusten, gå på cafeér och äntligen få besöka Venedig, drömmen om Venedig är nästan ett tema i de senare delarna av romanen, och där tjusas av grändernas virrvarv och förverkliga drömmen om att få skriva den stora romanen.Cabourg har han ristat in på den litterära kartan som en borgerlighetens krönikör från La Belle Epoque. Med ett lyriskt språk som en mondän impressionist från salongerna har han skildrat en epok som man säger för alltid försvann efter första världskriget. Men jag undrar jag. Visst går tågen snabbare i dag mellan Paris och Atlantkustens mondäna badorter. Men är det inte fortfarande samma lilla värld; övre medelklass, monsieur docteur, juriste, banqier och professeur i Cabourg och som rör sig mellan Paris och Atlantkusten. Där de har sina bjudningar och sitt belevade umgänge. Har de inte en syn på världen som i grund och botten inte förändrats särskilt mycket från tiden från förra seklet? Så kan jag fundera när jag besöker Grand hotel och rör mig i omgivningarnas inte allt för smakfulla schweizerarkitektur och blir begeistrad av den oändliga promenad Marcel Proust som sträcker sig flera kilometer utmed havsstranden med badvakter och myllrande strandliv.Övre medelklass, solid borgerlighet men drog han inte brallorna av dem, egentligen, Marcel Proust i sin stora roman? I På spaning efter den tid som flytt, är han en själens molekylärfysiker som borrar och borrar i känslornas svartsjuka sediment och när han var klar blev det inte så mycket över. Modern och mormodern tecknades ömsint och som goda människor, men de övriga?Fadern den framgångsrika smittskyddsläkaren och professorn och brodern läkare även han nämns överhuvudtaget inte. Det är hur som helst en roman, egentligen romanbygge, som alla som är intresserade av litteratur borde läsa. Förutom att tiden och vårt förhållande till den är romanens motiv tycker jag styrkan ligger i skildringen av alla detaljer, de vindlande funderingarna och skapandet av dofter och smaker. Då inte bara smaken av den berömda Madeleinekakan som man kan återuppleva.- Slutligen vilar det inte något storslaget nästan ryskt över Swann en av romanens huvudpersoner? Där visar Proust en empati i sitt porträtt av en människa som hör den stora litteraturen till. Gillar myten om Proust, hans ekonomiska oberoende, hans skrivande, hur han ansågs som en begåvad amatör och hans excentriska uppträdande. Men där fanns även hans judiska arv, astma och homosexualitet som ökade utanförskapet och vässade iakttagelseförmågan.- Vem kunde tro att den belevade välklädde herren som gav massor av dricks, charmade och roade damer såväl som herrar, som ofta satt och studerade havet och flanerade utmed strandpromenaden skulle skriva en av den moderna romanens stora verk?
D-day - Stränderna i Normandie
Varför inte en portion Moules et frites till lunch?
Vi lunchar på ett vilda västern liknande ställe, Grille Casserolle, bland mullbärshäckar och äppelträdgårdar nära byn La Poterie ett centrum för hantverk med glaserade krukor och kärl. Fantiserar om vår kock. Han ser vaken ut och ger ett intelligent intryck visar gästerna sina delikatesser som dom kan välja till lunch.
- Är det en lärare som gått i pension och förverkligar en gammal dröm om att driva ett eget kök under turistsäsong?
- Är det hans döttrar som serverar och talar en så brittisk engelska? Vi äter ett riktigt skrovmål på musslor och friterad fransk potatis som sköljs ned med cider, riktig normandisk sådan, och öl. Kan behövas när man ska besöka långsträckta D-day stränder.Här bland häckar och trädgårdar damp de ner fallskärmssoldater och glidflygplan. De som inledde invasionen natten den 6 juni 1944 i Normandie. Här finns de goda historierna om soldaten som plötsligt stod där i en gammal lärarinnas trädgård och la fingret mot munnen i ett "tyst" säg ingenting och försvann ut i natten. Ännu bättre en ung amerikan som träffade sin blivande hustru en av de första invasionsdagarna. De fick tre barn så småningom. Sen finns förstås de sorgliga historierna. De som missade Cherbourghalvön, hann inte, och landade i havet när de hoppade i sina fallskärmar och drunknade med all utrustning. Och så var de alla striderna på stränderna Sword, Juno, Gold, Omaha och Utah uppkallade efter sina kodnamn. Koden för hela operationen var Overlord och är en av militärhistoriens största samordnade operationer någonsin. Till Verlaines diktrader Blessent mon coeur dúne langeur monotone, Sårar mitt hjärta med sitt monotona vemod, förkunnar BBC för motståndsrörelsen kvällen innan - att invasionen har inletts. 5000 fartyg, 3000 plan och mer än 200 000 man sätts då i rörelse.Vi besöker Gold beach vid byn Arromanches - lyckas parkera vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz, kring en lyktstolpe, går oftast bra i Frankrike.Här finns ett invasionsmuseum som kan vara en bra startpunkt för en D-day tur. Det kan bli mycket krigsnostalgi för här ljuder Glenn Miller i högtalarna och här finns restaurerade pansarbilar och förstås kanoner från Bofors.Vid Gold beach anlades en konstgjord hamn kallad Port Winston av 146 massiva pontoner och som var de allierade brohuvud i tre månader innan en mer naturlig hamn som Le Havre blev befriad. Under den tiden landsattes här 2,5 millioner man, 4 millioner ton utrustning och 500 000 fordon. I dag när det är lågvatten kan du vandra ut till pontonerna.D-dagen var en av de första stora militära operationerna som började täckas av moderna media. Under Första världskriget var det fortfarande tecknare och målare som dokumenterade. Bland landstignings- farkosterna fanns en filmpluton bestående av filmare, ljudtekniker, manusförfattare, radiomän mm. En av de mest kända var George Stevens. Han som senare kom att göra filmer som Jätten och En plats i solen. Plutonen var inte så skyddad som dagens inbäddade journalister i Irak utan hade obegränsade möjligheter att röra sig inom ramen för "sunt förnuft" med uppgift att filma och dokumentera. Stevens hade också en otrolig förmåga att ta sig förbi alla byråkratiska hinder så till exempel lyckades han senare komma över en porslinssamling i Hitlers örnnäste som så småningom i Paris byttes mot fransk cognac. Även från mer traditionell media finns förstås roliga historier. Inringade korrespondenter på Juno Beach som skrivit ner de första iakttagelserna hade två korgar brevduvor till hjälp. Några av dem tungt lastade tog direkt kurs mot tyskarnas stridslinje. Charles Lynch korrespondent från Reuter hytte med näven.- Förrädare förbannade förrädare! Men fyra duvor fann vägen till London.Nära byn Colleville-sur-Mer finns den amerikanska kyrkogården där 9386 mestadels unga amerikanska soldater fått den sista vilan. I långa geometriska rader står det enkla vita kors blandade med femuddiga Davidsstjärnor på den välklippta gräsmattan. Här vilar farmarsöner sida vid sida med storstadspojkar, svart, vit som judisk och det är en värdig, vacker och öppen plats på kullen med utsikt över Omaha beach. Där några av de värsta striderna stod under invasionsdagen. Frånsett några rysliga monument finns det vita kolonnader med väggar där det finns reliefkartor över invasionsstyrkorna med logistik för att överta Europa. Bakom finns en minnesvägg med namnen över de 1557 soldater som saknades efter invasionsdagarna och vars kvarlevor aldrig återfanns.Vittnesmål om tacksamhet över de män som stred och offrade sina liv återkommer på de olika stränderna. Det är ungdomar från i dag som skriver brev, ortsbor, kamrater från de olika förbanden, anhöriga och officiella personer som politiker och myndigheter som visar sin tacksamhet med kransar och minnestavlor. Det de kämpade för frihet, mänsklighet och demokrati blir påmint där och sällan har det varit så lättolkat som i kampen mot nazismen. Det var det goda i kamp mot det onda men bakom allt fanns ändå de enskilda människorna på bägge sidor.
- Dagens krig i Irak är det i grunden de godas kamp mot de onda? Irakkriget som en följd av elfte september, knappast möjligt annars, som startade i en sån yra av teknisk amerikansk överlägsenhet och good will av demokratiska ideal.
- Vad händer när en totalitär regim faller och olika folk, religiösa riktningar och oförlösta konflikter tillåts komma till ytan där demokratiska traditioner inte tillhör dagordningen?
- Kan det någonsin vara fel att störta en diktator i en "skurkstat" och införa demokrati och fria val?
Jämför händelseutvecklingen i Irak med vad som skedde i Europa under första världskriget. Ett krig som startade i nationalistisk yra och revanschistisk känsla och som alla trodde skulle vara över på några veckor. Ett krig som körde fast i skyttegravar, Västfronten, med miljoner döda som följd och med en händelseutveckling där det gamla Europa med kejsare, tsar och dubbelmonarkier och Osmanska riket brakade samman för gott.
Funderingar för alla som är intresserade av världspolitik, historia och medmänsklighet.
Vad var det som gick fel?
Var finns lösningen?
Så kan man tänka när man står vid den amerikanska kyrkogården med utsikt över Omaha beach och Atlanten en vacker augustidag år 2005 när brisen ligger på från havet.
I morgon bär det av till Giverny.
Giverny Light - Tour de MonetMorgon över Caen, kikar ut från en vindskupa, takåsar om än inte Paris, visst är det romantiskt, att vakna på ett litet franskt hotel där Madame styr med järnhand.Vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz har badat tryggt i månskenet på Madames parkering. Förorten där vi bor på hotel Cykladerna bildar ett rutnät av gator. Caen bombades sönder och samman vid de allierades invasion 1944. Kanske är det därför man ser dessa geometriskt anlagda kvarter efter kvarter, dessvärre tycks det också finnas en hel del betong. Tittar förbi en sommarstängd skola som gott konkurrerar med våra svenska betongmonster till högstadieskolor från 60 och 70-tal. På ett anslag ser jag att föräldrarna uppmanas att komma på picknick tillsammans med eleverna i början av terminen. Här picknickar man något senare, 19:30, än vad vi skulle göra på dylika sammankomster.- Vi är på väg till Giverny. Vi passerar Liseux med sin jättekatedral, slapp bombningarna under kriget, och Evreux innan vi kommer till Vernon och Giverny. Hit kom Monet 1883 och anlade en trädgård och 1890 köper han huset. Här i det rosa huset började legenden eller om man så vill myten Monet att växa. Om Marcel Proust är den briljante, begåvade men något neurotiske representanten för fransk borgarklass från La Belle Epoque, så kan Claude Monet representera den fryntlige godmodige, lätt bohemiska borgaren med stor familj men förstås också utomordentligt talangfull och med inre drivkraft att måla och fånga ljus och atmosfär. Monet var dessutom en god organisatör när han drev sin trädgård och under många år verkade i Giverny. Giverny ligger tätt med floden Seine i en dalsänka. Här bildas ett mikroklimat med en luftfuktighet som fungerar som ett lock över landskapet. En sorts naturens egen naturliga växthuseffekt som får det att växa så det knakar. Årstiderna har en enorm effekt på trädgården. Under våren blommar tulpaner, rhododendron, iris, påskliljor, narcisser och blåregn följt av vallmo och liljor. I juni blommar rosor, krasse och söta ärtor. Kring september är det dags för solrosor, dahlior och stockrosor.När Monet utökar sina ägor i Giverny 1893 börjar också anläggandet av ett vattenlandskap med dammar, japansk gångbro (1895) och vattenliljor och näckrosor. Om Proust skapade ett litterärt universum med sin På spaning efter den tid som flytt så skapar Monet i Giverny med sin trädgård sitt måleriska universum. Trädgården och näckrosorna upptog all hans tid. Monet lät bygga en ny atelje där de jättelika näckrosserierna skulle få plats. Den ateljén är i dag souvenirhall för oss besökare.Proust och Monet har också det gemensamt att de belyser samma motiv vid skilda tidpunkter. Motiven får bilda serier, traditionell form och berättande löses upp och en inre värld av känslor stämningar tar form. Bägge besökte också Venedig och skildrade staden, Proust skildring inte riktigt avslutad.I Monets fall pekar hans näckrosor framåt och han blir en pionjär för det moderna måleriet. Abstrakta expressionister och popkonstnärer följer i hans spår en utveckling som påbörjats redan med katedralmålningarna.Vid museet är det köer. Stämningen kring hus och trädgård påminner faktiskt en hel del om Carl Larssons Sundborn.Massor av folk, här träffar vi också de första svenskarna under vår tur. Den sinnligt pedagogiska barnboken Linnéa i målarens trädgård har visat vägen för många av oss svenskar hit till Giverny. Den läste jag för min dotter Evelina på den tiden man hade den stora glädjen att få göra det för sina barn. Köper boken på franska till henne i näckroshallen.Visst ser det ut i trädgården som på målningarna. Dammarna, den japanska hängbron och trädgårdsgångarna. Massor av folk, massor av fotos – tycker min fru blir riktigt bra på några bilder – lite för mycket motljus kanske – själv ser jag inte ut som någon Monet i alla fall. Måste fokusera bättre när det är dags för fotografen.
Stå still till exempel!På vägen mot Paris-Beauvais får vi in en alternativ radiokanal i vår lilla Chevrolet Matiz.
Är det inte John Coltrane som tutar i saxofonluren.Chim chim cheree…all the things I love best.
Torsdag - Hells gate
Yeah, I know I aint nobodys bargain
But, hell, a little touch up and a little paint...Bruce Springsteen Human touch
På väg i veckan; gatorna dammar, solen tittar fram, Kistaskrapan skimrar i pastell, the Boss i etern, bilens fönsterrutor en smula gräddiga, tidig höst i luften, Kymlingelänken mot Rinkeby, lagom med trafik, ute i god tid vid pass en kvart i åtta. En polisbil susar förbi i bussfilen.
I dag bör jag komma i tid till jobbet. Vid korset E:18 och Kymlingelänken blåljus blinkar.
Limbo!
Ser det i den unge konstapelns ögon. Förtjusningen när han ser min gamla Scorpio.
Vinkas in precis vid bromsklossen för bussar och annan kollektivtrafik.
Kontroll; körkort och du får blåsa i den här apparaten.
Ta ett djupt andetag och sedan blås!
Kafkafantasi!
- Sjöberg vi beslagtar din bil som bevismaterial!
Så här kan man inte fara fram i trafiken. Framvagnen hänger, en av de bärande balkarna är rostig, bakre skärmarna är rostiga, hål i en av de bakre små rutorna, och även bakvagnen ser ut att ha fått sina törnar.
Stämmer konstapeln! Framvagnen – ja jag backade på några gråstenar efter parkering på en strandäng på Norra Öland. Hålet i rutan ja – en morgon här när jag hade bråttom och sneddade en smula häftigt precis här vid bromsklossen när jag var på till min tidiga tennisträning. Du kan säkert se spåren där på skylten! Bakvagnen – ah – några betongfundament på en parkering – ja du vet hur det kan va.
Rosten ska åtgärdas – Jag svär!- Men jag har ganska nya däck.
Förresten kan säkert jag och träslöjdsmajen på min skola naja upp framvagnen en smula med lite ståltråd. Okej säger vår unge konstapel när jag visat mitt körkort och när jag har blåst i hans lilla eminenta apparat.
Fint att ni har sådana här kontroller säger jag och pekar bakåt med tummen och menar alla som piratåker i bussfilen.
Ha en bra dag säger vår vänlige unge konstapel. Det var bara en av många morgnar. När jag kom kanske en eller två minuter sent till min lektion.
Eller var det fem minuter?
Ljuset i november - Gdansk
Det snöar utanför vårt fönster, stora flingor, känsla av ferie och julmarknad men det är Allhelgonahelg. Vi befinner oss i Glówne Miasto på vinbaren Winiarnia Spirutus Sanctus vid Ulicia Sw Ducha nära Kosciól Mariacki, Mariakyrkan, en mäktig kyrka i tegelsten i Gamla stan i Gdansk.Vinbaren är nyöppnad. Smakfull inredning, konst på väggarna, på borden ligger olika exklusiva bokverk om arkitektur och måleri och möblerna går i grå nyenkel stil a la svensk folkhemsdesign och då menar vi möbelkedjan.- Faktiskt är det premiär imorgon. Personalen får öva på oss i kväll. Tidigare under kvällen hade vi gått på en kashubisk restaurang nära vårt hotell Dom Aktora, kommit ihåg Oscar i Günter Grass Blektrumman som var kashubier och mints emblemet , Zuraw nad Gdansk, den gamla jättekranen, från medeltiden: som finns som en kuliss i Volker Schlöndorffs filmatisering av boken och i alla högsta grad finns i verklighetens Gdansk vid Motlawa kanalen.Vittring får vi och doftar och spårar gör vi vid Ulicia Dluga och Dlugi Targ centrum i Gamla stan. Vi går på caféer, sitter speciellt på Daily Café, smuttar på espresso och iakttar:Ungdomar som spelar Fia med knuff, framför oss sitter ett ungt vackert par, verkar nykära och mycket blyga för varandra– förälskelsens förvirring? Han ser ut som en ung Chopin och hon är lång, mörk, slank och har mycket mjuka fylliga omålade läppar. En aura av oskuld, naturlighet och sensualism finns kring dem som ofta saknas kring ungdomar i vårt allt i genom kommersialiserade samhälle i Sverige.Vågar inte riktigt ta in allt jag ser, går igång på sånt och kommer då att läsa massor av litteratur om Gdansk och det har jag inte tid med, noterar ändå Stadshusets bilder av ruinmassorna som återstod av kvarteren kring Clówne Miasto när slutstriderna våren 1945 stod mellan Sovjettrupper och tyska naziarmén.- Här har ett mänskligt under genomförts efter kriget då invånarna i Gdansk byggt upp sin gamla stad efter bilder och de få ritningar som fanns kvar.- Undrar om energin hämtade kraft i en känsla av enighet mot överhet och kommunism, minnen av krigets grymheter och nazismens ondska?- Här fick de goda krafterna verka.Tidigare under dagen busväder – vad göra?Flanera i ett kylslaget vindpinat blött Gdansk eller göra en utflykt i en varm bil i den polska tuffa trafiken med stor risk för halka.- Det blir vår hyrbil med utflykt till Hel, turistorten, längst ut på landtungan Hel Peninsula i Gdanskbukten. Turen går genom Trojmiasto, trestadsområdet, Gdansk-Sopot-Gdnynia. Här är det drag under galoscherna. Här investeras det, här gäller workingcities med hög intensitet och det är en intensiv trafik i vinterblötan. Vi svänger ner till Sopot och passerar Grand Hotel på baksidan. Här har världens stora bott; shahen av Iran, De Gaulle och Giscard d´Estaing så även Hitler när Polen och dåvarande Danzig hade fallit i inledningen av andra världskriget. Sopot är fortfarande en av Polens stora badorter men även chic stadsdel med Art Nouveau inslag och hemort för entreprenörer, arkitekter och artister.Vi passerar, på vår väg, bad och fiske orter som ett pärlband, Puck, Wladyslawowo - dessa polska namn!, Kuznica, Justarnia, Jurata och Hel längst ut på spetsen med utsikt över bukten ända in till Gdansk. Där gamla varvsområdet, Leninvarvet, och stadssilhuetten skymtar i horisonten.- Hel i november; det disiga ljusetkulingblåstenman får gå hukande i motvindenut på piren i hamneninte ens en vilsen turist på de milslånga sandstränderna.Hel i november; en utflyktför poeter, konstnäreroch Kistalights utsände.På Hel stod en av de stora slutstriderna på polsk mark under andra världskriget. 100 000 tyska soldater stred emot den sovjetiska armén men fick ge sig efter hårda strider. Utanför Hel torpederades också flera civila flyktingfartyg på väg mot Tyskland av den sovjetiska flottan. En författare som skildrat den här tiden är Stefan Chwin med boken Haneman. Där finns skildringen av torpederingen av lastfartyget Friedricha Bernhoff och hur flera av bokens personer försvinner i havet. Där finns också skildringen av hur polska flyktingar tar över de flyende tyskarnas bostäder och hur gator, torg och platser får nya polska namn. Haneman är trots sitt tunga innehåll en poetisk lyrisk roman om den kultiverade obduktionsläkaren Haneman som blir kvar i Gdansk efter de sovjetiska truppernas frammarsch – kanske på grund av en depression efter en älskades död.På vinbaren Sanctus, vi vill bara ha ett glas – något enkelt, får vi var sitt glas med vin från Moldavien.
Det är ingen riktig stuns på det – smak av gammal kommunism från forna Sovjets egen vinlada?- Vi prövar gärna något annat!In kommer en flaska rött från Ukraina som den förtjusande unga blonda servitrisen rekommenderar. Hon undervisar gärna om husen i kvarteren.- Inspirerade av Amsterdams medeltida byggnader och kanaler prövar jag.- Precis säger vår unge servitris.Bättre smak på det Ukrainska vinet från Krimhalvön, mindre känsla av postsovjetiskt trauma och betong.In kommer det korvar, nötter och vi får ostsorter att identifiera – kittost bland annat. Vi blir sedda och vi blir uppassade som de värsta Lady och Lufsen om än vi är medelålders. Det hela avrundas med en liten brandy eller var det en kryddig polsk vodka?Vi kramar om vår unga blonda servitris som övat så förtjänstfullt på oss inför morgondagens premiär.Lyckliga går vi hem genom Glowne Miasto och de hexagonala snöflingorna faller och skimrar och stadsportarna (Wyzynna, Zlota och Zielona Brama) har slutit sina dörrar för natten.Vore det en annan tid, kanske Hansan eller fristaden Danzig, skulle vi höra ljudet och larmet från lastbryggorna vid Motlawa kanalen, språkens surrande i luften, den gamla kranens, Zuraw Gdanski, mullrande och i nästan modern tid skulle säkert tumultet kring Leninvarvet och Solidarnosc ha satt sina spår.
Nu är det 2006 i den folktomma staden och då möter vi en färgad man på trottoaren som rastar sin schäferhund.
Nyårslöfte Light (Bonusbit Gdansk)
Blecktrumman avklarad och läst under hösten i början av oktober!
Hittade inte boken i vare sig välsorterade gamla boklådor eller på antikvariat i början av året utan lånar till slut Blecktrumman på Kista bibliotek av Lotta som hämtar fram boken från magasinet.
Äntligen får jag läsa hela boken - filmen har jag sett flera gånger med mina nior när vi läser om mellankrigstiden och andra världskriget i historia. I filmen ligger tyngdpunkten med all rätt på tiden före kriget med klassiska miljöskildringar från Danzig (Gdansk) och fina personteckningar från den den tysk/polska familjen Matzerath med rötter i Kashubien.
Günter Grass lär ha hävdat att Blecktrumman är en realistisk roman! Kanske kan man säga det i en känslomässig och psykologisk mening. Till formen ligger den dock nära den Latinamerikanska romanens magiska realism och den europeiska skälmromanen.
Vad passar väl inte bättre än ett grodperspektiv från en liten kille som stannat i växten och vägrar att bli vuxen om man ska skildra det känslomässiga klimatet hos tysk småborgerlighet, nazismens framväxt, andra världskrigets fasor och efterkrigstidens omvandlingar i Centraleuropa.
Genialiskt och stort berättande med massor av berättelser som fungerar som fristående noveller. Där satir och realism kan övergå i kväljande naturalism som i t ex berättelsen om hästhuvudet och ålfisket eller när Oskar besöker läkaren och prövar sin röst bland inlagda foster. Symboliskt blir även att här skildras de första skotten, salvorna, som avfyras av tyskarna från Die westernplatte i Danzig när polska posten anfölls i inledningen av andra världskriget.
Något mer osäker på hur efterkrigsskildringen - fungerar dock utmärkt om svartabörsmarknaden, komiskt burleskt om konstakademin i Düsseldorf och Oskars, läs Günter Grass, tid som stenhuggare där och när Oskar gör karriär som musiker.
Betyg fem virvlande slag på Blecktrumman av fem!
Ser i DN att Blecktrumman firar femtioårsjubileum i år - passar bra med en läsning då - kommer också i nyöversättning-
Kistalight kommer att skynda att köpa!
Fredag - Tjenare Thommy
Vi spelar tennis i gympasalen. Dubbel – två par, det är gympafröken som är så blond som bara en fröken från en svensk småstad kan vara. Hon kan balansera det mesta; koner, bollpåsar och namnlistor samtidigt som hon cyklar till utelektionen på bollplan.
Hon är inte så smart säger lektorn i svenska. Lektorn som en gång under en lektion fick en nerramlande karta från taket i huvudet, som trots detta blodig fortsatte sin undervisning. Lektorn som gärna använder rödpennan likt en Sven Dufva för att besvärja de sista anfallen mot det svenska språket. Där är fysikläraren. Han som kan räkna ut på svarta tavlan vad som händer om två tåg, med olika hastighet krockar och visa vilka krafter de utvecklar. Relativitetsteorin i årskurs tre klarar han som en dans sånt imponerar på en söderkis i exil. Så är det jag Thommy.
Thommy med Th, So-lärare som gillar att vara mentor för skrivprojekt. Det slamrar i dörren – in kommer eleverna.
Tjenare Thommy, lirar du tennis!
Vilken serve – den ska jag ta efter.
Elever i korridoren, kavat tjej som ser ut lite som Madonna i keps – vinkar samtidigt som hon hälsar.
Tjena Thommy hur är läget?
Ung kille med invandrarbakgrund.- Thoomöö – tjena – får vi tillbaks läxförhöret i dag? Två väna flickor i årskurs åtta mycket vänliga och leende.
Tjena Thommy – hur mår du?
Har vi datasal i dag?
Hej Thommy säger biträdande rektor i lärarrummet, stavar du ditt namn med Th eller - blir aldrig riktigt klok på hur det ska vara. Det är viktigt med tanke på skolans webbsida.
- Thommy med Th ska det vara. Spelar egentligen inte så stor roll men det var min egen klassföreståndare från min egen tid på högstadiet som började med den stavningen.In kommer Per vår bibliotekarie.
Tjena Thommy jag har fått in en bok Fotboll förklarar världen av Franklin Foer som passar dig perfekt. Man har ingen respekt med sig här på plugget tänker jag men det är klart att det är kul att elever och kolleger morsar glatt när de ser en tänker jag på väg ut genom skolans entré.Där kommer lektorn i religionspsykologi. Mannen med ett namn som klingar likt malm. Läraren som ingjuter respekt och där det är ordning och reda under lektionerna. Där ingen yttrar sig utan att räcka upp handen först och där det formella tilltalet råder.
Tjena Thommy säger vår lektor vars namn klingar av Stål och som aldrig släpper det formella under en lektion eller ett seminarium och som alltid är ytterst korrekt.
Tjena säger jag.
Man är väl folklig!
Forza – Napoli!
En blå Ferrari från ingenstans i vår backspegel precis när ljuset från bukten dyker upp. Det går undan. Snabb speed på Tangenziale - La Autostrada som fungerar som ringlinje förbi stan, föraren cruisar fram liksom, och söker lucka – napolitansk körstil.
Pastellerna skimrar från havet, Vesuvius skymtar, gyttret av hus klättrar utmed bergssidorna, den moderna tidens skyline i centrum sticker upp med hamnens oljetankers, Kinaflaggade lastbåtar, kryssningsfartyg och färjor som fond.- Napoli – Naples – Neapel - Neapolis; Italiens mest tätbefolkade stad.
- Mezzogiorno - den italienska södern. Staden med årsringar likt ett gammalt träd från Europas Medelhavshistoria; grekiska stadsstater och kolonisation, romarriket, attacker från saracener, longobarder, nordmän, påvestat och sjörepublik, spanska stormaktstiden, bourboner, kortlivad republik, britter, Garibaldi och den Italienska nationens födelse och i dag multikulti.
Under dagen hade vi bilat från Rom Ciampino längs kustvägen nära via Appia. Mer ortnamn och antikens historia; lado Albano och Latina, Terracina, Gaeta i Lazio. I Campania Cumae, Baia och Pozzuoli, den senare Sophia Lorens hem och födelsestad.
I trakterna finns Camp Flegrei ett av jordens mest instabila geologiska områden med fumaroler, heta svavelkällor, på ett vulkaniskt lerfält som kallas La Solfatara. Här hämtade romarna puzzolan en rödaktig smulig vulkansten som var så viktig när de skulle gjuta betong i valv till byggnader och akvedukter. Ett annat intressant geologiskt fenomen här som en följd av de vulkaniska aktiviteterna är bradisismo som innebär att marken sjunker. Vilket gjort att det antika Baia med sina romerska villor, mosaiker och ruiner ligger under havsytan. Undret kan beskådas från glasbottnade utflyktsbåtar. I närheten finns vulkansjön Lago d´Áverno, en vacker svavelosande sjö under antiken som de stora litterära grabbarna Homeros och Vergilius ansåg vara ingången till Hades.I dag ryker eldarna från sophögarna när Camorran eldar. En nog så stinkande hantering och vägarna kantas av sopberg som i värmen kan utvecklas till koleraepidemier. En hantering som också skadar grundvattentillgångarna. Ett Hades i väl så modern tappning när Campaniens sopstationer är överfulla och stängda.Mäktigt när motorvägen passerar Vesuvius. I dag går det att ta bil eller tåg dit. Den sista biten upp till kratern finns en vandringsstig och man får betala inträde för att beskåda det geologiska undret. Trafiken är fantastiskt fartfylld, en mjuk körstil, man kryssar fram, tar skugga bakom den man ska köra om, körfält inte behöver man ligga där nödvändigtvis, alla tycks trycka gasen i botten. Då och då dyker det upp varningar på motorvägen, stora överhängande skyltar där det meddelas Attenzione elektronisk kontroll av hastigheten.- Ingen tycks by sig.Klart om solen skiner mest för jämnan, det blänkande blå Medelhavet mildrar bekymren, frukt, grönsaker och vin, pasta och pizza är tillgängligt, man bor i skuggan av en vulkan, risken för jordbävningar är ständigt närvarande, trygghetssystem – tji, arbetslöshet – tja mest får folk uppfinna sina egna jobb om man är fattig, kriminalitet. Camorran ja och ett klassamhälle med rötter i antikens feodalism då kanske man lever här och nu och trycker gasen i botten på motorvägen.- Det gäller att hitta luckan på den fria marknaden!Vindlande vägar, broar, viadukter, tunnlar och massor av exempel på fin ingenjörskonst på väg ned mot Salerno. Salerno är en pärla som ligger vid en bukt av Medelhavet och är en liten välordnad medelklasstad jämfört med Napoli.Salerno är mest känt för att här landsteg de allierade 1943 med jänkarna i spetsen. Invasionen med kodnamnet Avalanche medförde att det centrala Salerno besköts och bombades sönder och samman och mest bestod av rasmassor (rubble) när de var klara. Centrum byggdes senare upp men vi bor mer i den norra medeltida delen av stan på Ava Gratia Plena. Ett Ostelli som varit kloster och i dag fungerar som ett välordnat vandrarhem för ungdomar och folk med ungdomligt sinne. Det är en miljö som andas medeltid. I centrum av huset finns en gård likt en liten piazza. Där finns det en springbrunn och antika kolonner och där äter vi frukost och ljumma kvällar hålls det konserter här.
Vi avnjuter en konsert med Lucia Branda. En dam med tragisk karisma och med en pregnant stämma, långt korpsvart hår, en aning slitsad svart klänning, mager, men med en härlig volym när hon sjunger sina operaarior och slagdängor så det klingar mellan de medeltida väggarna och hon ackompagneras av sin frackklädde flygelspelande man som heter Enrico Leo.
Den tragiska uppsynen förbyts bara i ett varmt leende när den entusiastiska publikens applåderar.Vi är här för att träffa vår son som går på språkkurs i Salerno och bor granne med Ave Gratia Plena.
Amalfi Light
Härom dagen båttur på Salernobukten längs den dramatiska Amalfikusten - ett världsarv. Väljer att parkera bilen. Kusten här avnjuts bättre från styrbords sida på en turbåt än bakom ratten på en Ford Kia hyrbil - dessutom fläktar det fint i värmen och det bjuds på solstunder på övre däck.
Amalfi gammal sjörepublik och stadsstat under Bysans. En plats för korsfarare och dåtida entreprenörer med handel av spannmål, salt, slavar och timmer som specialitet. Här sägs även kompassen ha införts i sjöfarten och här har konsten att göra papper utvecklats efter en sjöfärd till Kina år 1221. Pappersbruket existerar än i dag om än i mindre skala i konsten att göra handgjort papper. Amalfiborna kan inte bara ha varit duktiga på handel och sjöfart här måste ha funnits fantastiska byggmästare och hantverkare för att klara av att bygga en stad bland klippor och bergssluttningar. Säkert fick många slita ont och säkert förekom det olyckor.
År 1343 förstördes den lägre delen av staden av en tsunami. Den sjönk helt enkelt ned i havet. I dag livnär sig staden på turism och är känd för sina fina citroner och citronlikör.
Tar de 57 väl tilltagna trappstegen upp till San Andreas katedralen ovanför Amalfis piazza. Tjuvlyssnar på en guide, en italienska, som berättar för en amerikansk familj om katedralens vackra bronsport och dess utsmyckningar. Porten härstammar från Konstantinopel och kom till Amalfi 1066. Frågan är om inte den italienska guiden är snyggare än porten. Vi flanerar längs den vindlande huvudgatan, mer en gränd, fotar en rolig modell av staden uppbyggd i en nisch. Ute på bukten igen med turbåten kommer jag på att vi glömde att kika på Hotel Luna där Ibsen bodde 1879 och skrev stora delar av Ett dockhem. Vi på Kistalight samlar ju på den typen av upplevelser. Noras Tarantella var säkert inspirerad av tongångar från Amalfi och Napolibukten.
Uppe i bergen eldas det - är det den lokala maffian som eldar soppor? En frän doft letar sig ut på bukten. Tillbaka i Salerno ser vi på den lokala tidningens La Cittas löpsedlar att 31 personer ur den lokala Camorran är arresterade för droghandel och annan kriminalitet.
Halvmånen hänger över hustaken. Det stora korset av neonrör på Salernos nordliga bergstopp lyser hopp och tröst och det medltida slottet i sluttningen vilar över oss. Den napoletanska grannen har stängt sina jalusier och just den här kvällen grälar han inte med sin kvinna. Från grannhuset, Ave Gratia Plena, vårt Ostelli som varit kloster, hörs medeltida musik. En grupp med flöjter och stränginstrument ger konsert på gården där.
Vi sitter på vår sons terrass i Salernos gamla kvarter bland hustak, vinklar och vrår med hans italienska flickvän Bianca och spisar pasta, kryddig köttfärsås och dricker Bardolino. Vid den napolteanska grannens jalusi sitter en liten ödla, lizard, och gör oss sällskap. Vi skrattar och har det gott. Kvällen är ljum med en knapp skönjbar bris från bukten.
Det goda livet!
Pompeji Light - Ska vi se något mer än en bordell och Den tragiska poetens hus frågar min fru?Vi sitter i skuggan bakom en ruinvägg vid Forum tillsammans med en vildhund och en italiensk småbarnsmamma med två små killar och matar hunden med kex.
Pompeji är en öken i sommartid. Påståendet ovan är inte riktigt sant. Vi har även sett flera teatrar; Teatro Grande och Picolo och Terme Stabiane (ett badhus) och för den delen Pompejis Botaniska med en flora som härstammar från antiken. Nu slumrar min fru och jag studerar guideboken.
Funderar på bordellen, Lupanare, de kvinnliga guiderna går inte in där och de manliga kan naturligtvis inte låta bli att uttala sig vällustigt och raljerande själv tittar jag förgäves efter latinska snuskcitat som Ekelöf och de andra gubbarna använde när de beskrev Pompeji – har läst Maja Lundgrens festliga bok om Pompeji där citaten finns. Hittar inga snuskcitat men kan inte låta bli att bli förtjust i de små erotiska freskerna som finns ovanför rummen. De är förvånansvärt välbevarade och restaurerade. De måste ha varit småväxta invånarna i Pompeji för rummen är små med korta bäddar.
Ha…ha en story för grabbarna, står på baksidan av Casa dei Vetti, ett övre medelklassshus, på Vicolo dei Vetti med Castellum aquae (ett vattenkastell) och Vesuvios i fonden. På en muralmålning väger en klurigt leende man sin omfångsrika apparat. För att lyckas har han en klyka som stötta och en balansvåg.
Det tredje benet säger en guidé med napolitansk accent var ett lyckotecken som fanns i många handelsmannahem. Naturligtvis skojas det om denna jättephallos, charm och erotik – visst och javisst säger den napolitanska guiden men också en lyckosymbol, för det finns barn bland åhörarna, och målningen var ett skydd och en vakt mot det onda ögat. Pompeji var en del av den redan under antiken urbaniserade kulturen. En stad planerad i rutnät för patricier, handelsmän, hantverkare, enkla arbetare, gladiatorer och slavar med krogar och badhus och ett forum för politik och det religiösa livet. Man exporterade vin, fisk, ylle och stan var berömd för sin fisksås den välluktande Garum.- Jämför surströmming! Se även Maja Lundgrens Pompejibok!Innan hade vi parkerat vår hyrbil Ford Kia tillsammans med en nutida entreprenör från Pompeji. Stor show av vår P-entreprenör som dirigerar trafik, hjälper folk över gatan, oss visar han tillrätta längst ut mot gatan under en vinranka. Skugga och finfint när man ska ut i trafiken igen. Dessutom får vi tips om en mycket billig restaurang längre ner från parkeringen.- P-pris, 7 Euro – kvitto ett reklamblad för den billiga krogen. Söderkisen inom mig, streetsmart – tja, bestämmer blixtsnabbt att kanske är det några Euro för mycket men helt okej för dagen. På köpet får vi till ett facilt pris en bok på svenska om Pompeji. Visst den luktar lite som ett gammalt antikvariat men vad offrar man inte för lite goda affärer.- Du gör bra affärer, min fru gör en bra affär med köpet av boken om Pompeji och vi har en bra p-plats.- Hela världen gör bra affärer säger jag till vår något förvånade självutnämnde p-vakt.- Finns det inga jobb får man skapa dem – alla entreprenörers hemlighet.Det lär finnas resor till Pompeji som följer Robert Harris hjälte vatteningenjören Attilius i spåren i Harris bestsellerbok Pompeji. Hur som helst är det en bra berättelse. En historisk deckare som är mycket spännande att läsa även om man vet hur det ska sluta. Lite fyrkantig personteckning kanske men där finns både en kärlekshistoria, en intrig och skildringar av korruption (byggbranschen), dockusåpa, historiska detaljer och ett festligt porträtt av amiralen och naturforskaren Plinius den äldre som gjorde anteckningar om Vesuvios utbrott.
"En gigantisk pinje av rök som sköt upp över kusten: En tjock brun stam med svarta och vita fläckar som reste sig miltals upp i luften och vars krona spretade ut som fjädrar i en grenklase. Dess breda blad tycktes i sin tur börja lösas upp nedtill och låta en tunn, sandfärgad dimslöja falla mot jorden."
Väl så lyrisk iakttagelse av en av världshistoriens mest berömda naturkatastrofer av Plinius den äldre och den inledande fasen av utbrottet.
Visst Pompeji är inte bara en bordell eller den tragiske poetens hus utan här kan man som Robert Harris och för den delen Maja Lundgren gör i sina Pompejiböcker känna igen vår tid om än i antik romersk tappning.
After beach - Paestum
Qui dove il mare luccica
e tira forte il vento
(Här där havet glimmaroch vinden blåser hårt)
/ L. Dalla
Skönt med ett dopp efter en dag bland ruiner och tempel. Vi badar i Medelhavet nedanför Paestum. Innan hade vi promenerat bland de vackra Doriska templen helgade till Hera och Athena, upplevt den serena stämningen, känt doften av pors och timjan, njutit av blommor liknande Cikoria och blåeld, längtat till Öland, sprungit förbi en och en halv meter lång orm och besökt den vackra museibyggnaden. Där vi alldeles särskilt beundrade gravstenen med dykaren. Milslånga sandstränder, hel del privat, verkar som strandskyddet gäller ett 20-tal meter, badkarsljumt och mycket salt, härlig bris och en del vågor. Ute bland bojorna där det markeras att vi är på djupa vatten, en trekant. Två flickor och en pojke – vad de ägnar sig åt?
Ja det får ni kära läsare gissa er till – det hela ser mycket ömt ut i alla fall och här ute kan de inte nås av vakande katolska ögon. Jag och ett par från Frankrike skrattar gott åt dessa ungdomars lekar.Vi går upp till bilen och byter om. - Krångligt annars på den katolska stranden; vira in sig i handdukar, en massa sand mellan tårna och dessutom torkar vi på vägen. Brännande varm sand och asfalt att promenera på. Vi byter om bakom bildörren.En skåpbil a la hantverkare stannar till – backspeglar riggas och ställs in. Rakt över gatan parkerar yngre dam trycker ner sidorutan och börjar prata i mobilen och strax dyker ny bil upp. Hon går över till en yngre man. De drar iväg.– Ringde hon sin älskare?Snett emot oss vaknar ung man med snaggat huvud till i en röd gammal Fiat. Bilen börjar rista liksom, upp och ned, fram och tillbaka samtidigt som larmet går på en turistbuss längre fram på gatan.
- Alltså ett liv och ett kiv.
Var det bara min fru som satte alla dessa krafter i rörelse?
Eller är det värmen och den katolska kyrkan.?
Vi på Kistalight bara undrar.
Grand Tour för en söderkis
Te voglio bene assai
ma tanto tanto bene sai
L. Dalla
Sitter på bussen på väg till Napoli – vår son vägrar bestämt att åka bil med oss i den stan. Vi kan väl parkera utanför stan i typ en förort som Torre del Greco och ta Metron in till city föreslår vi. Vår son säger att han varken parkerar i del Greco eller i någon annan förort eller för den delen åker bil i Napoli med oss!
Nära döden upplevelse? "Se Neapel och sedan dö!" Istället tar vi en lokalbuss från Salerno.
Faktiskt utmärkt lokaltrafik; bra bussar, luftkonditionering, fina säten och inget klotter. Det går undan även för bussarna på Tangenziale. Vi hoppar av bussen inte så långt från centralstation och piazza Garibaldi redo för en stadspromenad. Vi förser oss med vattenflaskor på en bar och drar oss ner mot Napolis historiska centrala delar.
Castel Nuovo inte så nytt som namnet anger utan det byggdes i slutet av 1200-talet. I dag bärs stora gula solrosliknande blomsterfång in i slottskapellet. Högtidsklädda napolitanare väntar på gården. Det tycks vara en begravning på gång av någon prominent person. Vi fotograferar porten vid kastellet och sneddar vidare förbi Café Gambrinus vid Piazza Trieste Trento. Napolis mest kända café, här kan man se kändisar som Sophia Loren eller Mussolinis vackra sondotter Alessandra som under en period kandiderade till borgmästare i Neapel. Vi travar vidare mot Napolis politiska centrum Palazzo Reale vid Piazza Plebiscito som är ett torg med väldiga dimensioner – en Petersplats a la Napoli. I kyrkan San Francesco pågår ett bröllop – mycket romantiskt. Torget är en samlingsplats för nyårsfirande, utställningar, installationer och flanerande folkliv under helger och högtidsdagar.I Galleria Umberto I letar vi fram våra stjärntecken i zodiaken under kupolen mitt i de två korsande gågatorna och tar några foton, som självutnämnda galleriaexperter från Kista tycker vi att vår galleria står sig väl rent kommersiellt och när det gäller folkliv. Men det är klart vi känner historiens vingslag och vi har ju varit i Milano och sett förebilden.Gallerian Umberto I byggdes som ett led i att rusta upp Napoli under il Risanamento på 1880-talet efter att staden drabbats av våldsamma koleraepidemier. En nödvändig sanering av de mest utsatta kvarteren. Rakt framför en av gallerians gågator finns San Carlo. Napolis stora opera och en av Italiens viktigaste operascener där har storheter som Rossini, Bellini och Donizetti komponerat och varit verksamma.Käkar pizza – vad annars – gör vi på La Piazzetta vid Via Nazario Sauro med utsikt över hamnen och Santa Lucia. Vi väljer pizza med tomater och buffelmozzarella – en klassiker som i värmen smakar utmärkt tillsammans med en öl. Love vår son berättar myten om Vergilius och hans ägg när vi passerar Castell dellÓvo. Den store diktaren lade ett hönsägg i en glasampull som inneslöts i en bur av järn och anordningen fästes vid en bjälke i ett hemligt källarvalv under borgen. Om ägget går sönder går störtas staden Napoli i fördärvet. Hur som helst här har kungar och drottningar huserat genom århundraden, 1799 var det under en kort tid republikanernas fäste. I dag är det utställningar, kongresser och kulturella jippon här.Fikar på via Chaia, modegatan, dricker en caffe med en stark bitter smak av kakao, passar bra när två patrullerande Mc-poliser passerar ivrigt uppvaktade av två skällande vildhundar. Kanske en mer rättvis Napoli bild än den romantiska med Lady och Lufsen. Samtidigt tornar soporna upp sig i gathörnen och stinker – maffian som infiltrerat sopverksamheten grejar inte hanteringen när Campaniens soptippar är överfulla. Minns även hur TV-seriens Tony Soprano sökte sig till Neapel för att finna sina rötter men även för affärer. Där han hade ett möte med en mycket vacker kvinnlig mafioso. I verkligheten finns en kvinnlig gudmoder inom Neapels Camorra, Maria Licciardi, känd som La Madrina. Hon arresterade i juni 2001.
Verkligheten överträffar dikten? Vi dyker in i de spanska kvarteren, Quartieri Spagnoli, lånar ut kameran till en ung kille som vi tror på. Han tar några foton av oss med Maradonas Napolitröja hängande som tvätt på lina mellan husen.
O mamma, mamma, mamma
O mamma, mamma, mamma
sai, perchè mi batte il corazon?
Ho visto Maradona,
ho visto maradona.
Bassi; mörka små enrummare längs gatan som i dag inte alls bara är ett hål i väggen. Utan här nära via Chaia är det lägenheter som kostar en slant och ofta är underhållna och personligt utformade. Kvarteren är i dag bättre än sitt rykte säkert värre ute förorterna; betong -förskräckliga huskomplex "förgiftade av cement" och byggda med maffiapengar.
- Är du som en av kisarna i filmen Rännstensungar i dag skojar Love min son.- För dagen ser man ut som en gamäng från Söder; vit keps, randig tröja och äppelknyckarbrallor (korta jeans) om än med modernt snitt a la tennisstjärnan Nadal.- Klart att man som söderkis i exil känner sig besläktad med det häftiga gatulivet i Neapel. Utropen, gesterna, fantasin och färgerna och förmågan att överleva i ett klassamhälle visst påminner det om gamla Söder.- Mer svårt dock att acceptera att många av dessa gatans entreprenörer tycks identifiera sig med överheten och många av dem är rojalister och solidariserar sig med Camorran.- Ett sätt att överleva även det?- Neapel är en stad med rötter i kolonialt förtryck redan sedan antiken och från tiden som lydrike för spanska och franska kungar innan Italien enandes 1861. I dag är det maffian, som genom korruption hämmar utvecklingen för ett mer rättvist samhälle och får investerare att undvika regionen.I dag finns det dock motkrafter med borgmästaren, 1993 – 2000, (i dag president i regionen Campanien) vänstermannen Antonio Bassolino i spetsen som arbetar med att på alla nivåer förbättra Neapel. Speciellt genom att ta vara på stadens kulturella skatter.
- Smart säger vi på Kistalight som alltid funderar på hur man kan häva en dålig utveckling. I de italienska stadsstaterna i norr; Venedig, Milano, Genua, Pisa och Florens i Toscana, utvecklades under medeltid och renässans handel, hantverk, ekonomi, politisk organisation och småindustri och inte minst konst och litteratur. Genom detta skapades en medelklass som fick inflytande och tog ansvar för utvecklingen.
En viktig bakgrund när industrialismen sköt fart under 1900-talet. I den italienska södern och Neapel rådde kolonialt förtryck och inget intresse av att utveckla Neapel och Campanien från överhetens sida. Vilket innebar att det aldrig uppstod en tillräckligt stor medelklass med inflytande som kunde ta ansvar.Upprorsrörelser, 1799, 1820, 1848 som kunde ha inneburit en annan utveckling slås brutalt ned men1860 under Italiens återförenande, il Risorgimento, tågar Garibaldi in i Neapel.Läser i böcker om Neapel, bland annat Annika Prytz Åbergs Neapel och Campiana, att Neapel var slutpunkten på the Grand tour för ynglingar från adel och överklass under 17 och 1800-talet. Här tjusades man av den vackra bukten, Vesuvius, de utgrävda antika städerna Pompeji och Herculaneum, öarna Capri och Ischia, grekiska Paestum och Neapel med operan och cafélivet på via Toledo med flirtar och kärleksmelankoli, de historiska slotten, kyrkorna och de romerska lämningarna och villorna kring Campi Flegrei.
- Grand tour även för en gammal söderkis?
Tja varför inte!Flanerar med en upplaga av Kistalight i bakfickan längs hamnpromenaden via Caracciolo och via Partenope i Neapel med Vesuvius i bakgrunden – en söderkis i exil. Med den gamle amiralen i åtanke som under en kort tid ledde Neapels flotta under republiken 1799 och gett namn åt gatan hävdar jag alldeles bestämt att gamla kungaslott, kastell, kyrkor och överhet klingar ihåligt om det inte kommer folket till del.
Må den gamle republikanske amiralens öde att ha blivit upphängd i Nelsons fock inte ha varit förgäves.
Wow för entreprenörer upplysning och staden som idé, mulligt med politisk organisation, inflytande och rättvis ekonomi för vanligt folk.
Kunskap och kultur får toppa programmet säger vi på Kistalight.
Ser jag inte en blå Ferrari från ingenstans dyka upp i backspegeln?
Lördag tid för eftertanke - Isbladskärret tur och retur
Se och lyssna när Kistalight läser... tid för eftertanke. Film Ulla Kistalight
- Låter som en häger från Isbladskärret! På andra sidan kanalen ett litet barn som tjoar i en liggvagn i vårsolen. En turistbåt tuffar förbi. Doft av sjö och bensin, känns tryggt för en söderkis i exil. Kistalights utsände fikar vid kanothuset utmed Djurgårdskanalen – en paus i vårpromenaden. Ett högt bord, några enkla stolar, en reklamfolder från musicalen 1956 på Oscars under en liten sten, vi dricker kaffe och äter ett russinbröd och avlyssnar härliga repliker - något bord bort - mums för en bloggare:
Måste få en värderingsman att kika på lägenheten. Sedan följer ett omständligt resonemang som är svårt att följa i alla turer och mest påminner om en förförelserit.
Får din förra sambo alltså 2,5 mille för lägenheten när ränta och omkostnader är betalda frågar till slut den lyssnande unga tjejen.Inför en sån konkret fråga far vår resonerande man ut i ytterligare orgier i behovet av en värderingsman.
Är lägenheten på hundra kvadrat? Missar svaret för bakom oss ställer sig ett parant välartikulerat par som vore det på en scen.
Vilhelm jag har inte din approach i den här frågan. Du får ursäkta men nu pratar vi inte mer om det – nog säger jag.
Går inte att ha en statisk uppfattning om det här. Det måste till en rörlighet. En relativism som är flexibel - en modern hållning.
Nog Vilhelm! Henrik kommer hem imorgon, som vanligt flyger han hem en dag innan det är dags att börja jobba. Han är så genom… organiserad den karl'n. Skönt och klokt att mjuklanda en dag innan så där.
U kommer förresten hem i veckan från Tyskland.
Fint av H att hon fixar resan. Hon är verkligen organiserad och flexibel.
Bah, flexibel – hon får ju stroke för det minsta hon avviker från sin planering. Visst hon är 85 men så har det varit sedan hon var 58 år. Förresten det är väl ingen konst att köpa en flygbiljett och en tågresa till Skövde.
M har träffat en ny man. Hon är verkligen välmöblerad, på alla områden – den kvinnan – riktigt karismatisk – kul att hon träffat en några år äldre industriledare.
Han kan ju inte bara vara några år äldre. Industriledare blir ingen så ung person i dag.
- Okej lite äldre kanske men då har han ju lekt rommen av sig – bra.
Nu kan vi inte stå här och bli kalla.I solvärmen rycker en vindil tag i vårt programblad om musicalen 1956. I det lynniga aprilvädret hamnar bladet i kanalen.Paret bakom oss med värderingsbekymren om lägenheten har tystnat och vi beslutar att bryta upp för middag i hemmets käll.
Bestämt har även hägrarna tystnat borta vid Isbladskärret
Stralsund
Ljus över Rügen
vattenspegling i hamnen
revade segel
Der alte Schwede
Hansastadens årsringar
ekon av sekler
Ave Maria
den röda rosens rispa
vindil från havet
Blågul Turist i Berlin (bonusbit)
Sitter på Café Paella, Wundtstrasse Charlottenburg, i Berlin. Högsommarvärme, dagen efter den stora finalen. VM i fotboll är över.
Vi äter utmärkta lammkotletter, massor av grönsaker i smakfulla kombinationer och sippar Rioja. Riktigt skönt så där i skuggan. Nu gäller traditionellt turistande. Brandenburger Tor, Alexander och Potsdamer Platz, Tankeplatsen för Förintelsen och Gedächtnise kirke - här kommer vi.
Varför inte stanna kvar här på vårt caffe, titta på folk, vila våra sinnen, iaktta och fantisera.
Den ensamma unga kvinnan där i keps på boulevarden Neue Kantstrasse till exempel.
Varför cykla ensam på en tandem i den ruschiga kvällstrafiken.
Var är hon på väg?
Varifrån kommer hon?
Sällskapet som väller in för de dukade Tapasrätterna. IT-firma ute på brainstorming eller är de ute för att koppla av? Väluppfostrade och unga är de i alla fall. Mest män förstås. De fyra vid bordet bredvid. Mannen i spansk matchtröja som då och då utbrister i hymnen Campiore. Han som bryter upp först och försvinner ensam sjungande sin sång, Campiore….i kvällen. Den äldre kvinnan blir hämtad av en man i bil. Hon som trodde vi hörde ihop med den gråhårige mannen som blir kvar vid bordet tillsammans med den leende unga bildsköna damen. De två försvinner tillsammans omslingrande bort mot boulevarden. Där de stannar diskuterar och går åt olika håll. Var kvartetten arbetskamrater talande om nya projekt eller intriger på jobbet eller var de bara vänner på väg hem?
Kan vi inte sitta här, göra en beställning till av den söta servitrisen med de vänliga ögonen - hon som tycks se oss. Vi köper ett vykort av Brandenburger Tor. Vi har ju sett det i guideboken och så skriver vi som amerikanerna säger några bord bort.
Fabulous, marvellous, gorgeous and fantastic!
Did the mauer really went trough that area?
Tidigare under dagen har vi varit uppe kring Olympiastadion. Åkt upp i det 77 meter höga Glückenturm, som ligger i det gamla sportfältets ena ände, tillsammans med engelska skolbarn på skolresa, en pensionär och ackrediterad volontär från FIFA, Ferdi Karmejer från Frankfurt. Vi ser hela centrala Berlin i Panorama. Från TV-tornet i gamla Öst vid Alexander Platz som nästan ligger i linje utmed paradgatorna från Brandenburger Tor upp till Olympiastadion.
Det finns en linje från Hitler och nazisterna OS 1936 fram till årets, 2006, VM i fotboll. Nazisternas olympiad som var en av den moderna historiens första exempel på hur idrott kan utnyttjas som propaganda i politiken. I Glückenturms entré finns en utställning om OS 1936 i Berlin och om tysk idrottsrörelses barndom. En idrottsrörelse som har besjälats av både nazistisk och marxistisk ideologi. Märkvärdigt att se Hitler på gamla journalfilmer. I estetiken kring arrangemangen finns skuggor och dagrar som speciellt märks när Hitler håller sitt avslutningstal i augusti 1936 när han skickar den olympiska elden vidare till Tokyo 1940. Ett OS som aldrig blev av. I de mörka dunkla bilderna finns en undergångsestetik som förebådar både andra världskriget och Förintelsen.Visst det finns ondska och rasism hos andra regimer också men nazisternas grymheter och systematiserade organiserade förintande av människor trotsar fantasins föreställningar om hur onda människor och en regim kan vara. Modern historia gör sig ständigt påmind i Berlin. Äldre som varit med kan knappast förtränga nazismen eller tysk efterkrigshistoria. Ser att vår följeslagare, farbrodern från FIFA – Ferdi, sitter med böjt huvud när vi ser filmerna. Han måste ha varit ett litet barn under kriget. Men barnen fick bära arvet efter ondskan.
Gestern, igår, satt vi på Herrstrasse två timmar före avspark fast i vansinniga bilköer. Bilar med franska, italienska och förstås tyska flaggor. Områdena kring Olympiastadion där vi hade bokat hotell var avspärrat av polisen och omöjligt att nå. Vi som hade tänkt se matchen i Waldbühne på storbildsskärm. Unga killar längs bilköerna, vill köpa matchbiljetter. Det ryktas att priset är uppe i 10 000 Euro.
Det är bara att bita ihop. Lite längre ner i Charlottenburg vid Messe Damm hotel Ibis lyssnar vi om rum.
Visst…visst finns det dubbelrum. Kostar just ikväll 262 Euro kommer ni i morgon blir det 70. (Något vi inom parentes kommer att göra.) Vi letar vidare. Hör vad ett anspråkslöst dubbelrum på mindre pension längre nere i Charlottenburg kostar.
- 900 euro svarar vår unge leende dam. En överenskommelse mellan hotellen här nere säger hon. Vi har ett rum kvar där gästerna ännu inte har kommit och som vi enligt reglerna måste hålla. Kan bli ert. I morgon är priset 70 Euro.
Bara att bita ihop. Blixtsnabbt bestämmer vi att åka norrut längs en av de stora genomfartslederna. En och en halvtimme till avspark. Uppe i trakterna kring Tegel, Eichborndamm, hittar vi en enkel pension, Hensel, dusch och wc för 70 Euro.
Helt okej. Som vanligt hade vi varit tidsoptimister. På förmiddagen gick vi och fotade i hamnen i Stralsund. Vi tog till och med en tur till Greifswald. Det var ju inte långt ner till Berlin. På vägen mot Berlin lyckades vi åka vilse längs 96:an. Plötsligt tog vägen slut, bom vid bro, såg ut som en gammal gränsstation, i trakterna av Fürstenburg. Sen bar det av längs småvägar. Några så gropiga med kullerstenar att det knappt var framkomliga. Vi passerade gamla östtyska kolchoser, jaktslott och jaktvillor för partikoryféer. Nåja gammalt var det och man kan ju fantisera och absolut var det ett snitt av gamla Östtyskland.
Matchen ser vi på en kroatisk familjerestaurang, Pula Grill, precis runt hörnet till vårt pensionat i Reinickendorf. Vi kommer precis till avspark. Familjen, som består av jag vet inte hur många generationer, håller på Italien och de sjunger med i deras nationalsång.
Fratelli d'ItaliaL'Italia
s'è desta,Dell'elmo di Scipio
/_ _ _ /
FORZA ITALIA!!!
FORZA PISA!!!
Matchen avnjuts med currywürst, french fries och öl. De kroatiska familjemedlemmarna rör sig ständigt kring tv-skärmen, de yngre bollar och de yngsta gråter. Zidane sätter stenhårt den orättvist dömda straffen och det känns rättvist att italienarna kvitterar. I andra halvlek blir vi bjudna på kroatisk plommonlikör. När Zidane blir utvisad för sin skallning i förlängningen känns det som en antiklimax och vi och den kroatiska familjen förstår att det ligger en förödmjukande provokation bakom. Hårfint vinner Italien straffarna och Coupio de Monde.
Redan när vi går hem smäller de första bomberna och raketerna. Djup blir sömnen om än vårt rum ligger vid en genomfartsled – med mindre "genomfartstrafik".
Kanske och i bästa fall har fotbolls-VM 2006 i Berlin varit en försoningsfest och på läktarna och kring Brandenburger Tor har det varit ett enda stort fotbollsparty där också tjejerna har gjort entré – kul.
Heja Tyskland!
Heja Tyskland!
Söndag – omdömen på rad
Skolans idé! Däckad, skriver omdömen i helgen.Lassvis: Når eleven målen, tar eleven ansvar, elevens utveckling och pedagogiska tips för att höja nivån för eleven i det fortsatta arbetet i skolan.
Dekret från ovan anger att vi måste skriva varje omdöme.
- De får ej formaliseras.
En egentligen proletär situation, ett löpande band av formuleringar, tyst kunskap som ska sättas på papper och serieproduceras. Det som förut kunde anges i samtal med alla tusen nyanser som då står till buds.
Bra med formalisering?
Rättvist?
Finns skolans idé och verksamhet samlad i alla dessa omdömena?
Hur som helst!Det räcker för att fylla en långtradare i den virtuella världen. Printar man det präntade på papper så ryker snart den fjällnära skogen.
Synd!
Kistalight på vift i San Gimignano
besöker Galleria d Àrte Contemporaneo
skådar ut bland medeltida torn
a la Manhattan skyline
som vanligt en aning vilse
- svängde höger
en gammal pilgrimsväg
på vår färd mot Siena.
Leendet i dörröppningen
i den smala gränden!
Något bekant, en ton - en känsla?
Ett tilltal genom seklerna eller bara
klanger från några vackra terziner!
Han var från Tours och rensar ut med fastan
Bolsenas ål och vinet från Vernaccia. Dante
Några flaskor vitt Vernaccia,
en specialité från orten
inhandlade av en leende Lisa Gherardini
Principessa i grändens butik
med ett korpsvart hår
Da Vinci kunde ha målat.
Mixen av modernitet och medeltid
så självklar på Galleria d Àrte Contemporaneo.
But Mona Lisa musta had the highway blues
You can tell by the way she smile Bob
No…no mer ett skratt som klingar
likt en sång av kvinnoklackar
genom seklerna i den smala gränden
på vår pilgrimsväg till Siena.
besöker Galleria d Àrte Contemporaneo
skådar ut bland medeltida torn
a la Manhattan skyline
som vanligt en aning vilse
- svängde höger
en gammal pilgrimsväg
på vår färd mot Siena.
Leendet i dörröppningen
i den smala gränden!
Något bekant, en ton - en känsla?
Ett tilltal genom seklerna eller bara
klanger från några vackra terziner!
Han var från Tours och rensar ut med fastan
Bolsenas ål och vinet från Vernaccia. Dante
Några flaskor vitt Vernaccia,
en specialité från orten
inhandlade av en leende Lisa Gherardini
Principessa i grändens butik
med ett korpsvart hår
Da Vinci kunde ha målat.
Mixen av modernitet och medeltid
så självklar på Galleria d Àrte Contemporaneo.
But Mona Lisa musta had the highway blues
You can tell by the way she smile Bob
No…no mer ett skratt som klingar
likt en sång av kvinnoklackar
genom seklerna i den smala gränden
på vår pilgrimsväg till Siena.
Big Brother Light (bonusbit Florens)
En litterär storhet som författaren Stendahl drabbades på 1800-talet av spleen och melankoli efter att ha besökt Florens på sin Grand tour genom Europa. Då fanns det speciella psykologer som kunde konsulteras för samtal och för att komma över depressionen och känslorna av inre tomhet efter att ha beskådat den undersköna konsten och de vackra byggnaderna.
Kistalight behöver en konsumentombudsman med lite jädrar anamma i.
- Möjligen en psykolog för att prata om sin självbild!
Är Kistalight verkligen en flanör?
Fick mysko böter i veckan – redan betalda via kort. Någon förseelse från Italien under Allahelgonahelgen förra året! Böter 3 Euro och administration 15 Euro genom Nivi Credit! Hur många fel i trafiken kan man inte göra under några dagar?
Vad har jag gjort?
Tidpunkten för boten finns där!
- 11.55 den andra november!
Var det körstilen då vi bilade genom Toscanas böljande kullar och brinnande färger, runt på slingrande serpentinvägar och bland sprakande vinrankor i höstsolen. - Eller var det i Florens gamla stad i trånga gränder när vi irrade med vår Peugot 207?
Kanske den där genvägen från genomfartsleden, Firenze – Bologna, där inga andra tycktes köra ?
Felaktig filkörning?
Ett finger mot en kamera?
Penalty type beskrivs som verbale fine on line blir väl ungefär ”En muntlig bot on line” på italienska densamma Tipo di infrazione är även där Verbale fine on line. Ringer hyrbilsfirman Herz även de tror att jag troligen har åkt i stadsdelar där det är begränsad trafik och elektronisk kontroll men de tror att boten är från Pisa och där var vi inte just den 2 november. - Men vad gör väl det, där var vi i alla fall den 3 november. Kanske en bra affärsidé! Vet inte hur många miljoner besökande turister Italien har under ett år. Om var tionde (10%) som hyr bil kan fångas på okända kameror för enklare trafikförseelser lär det kunna bli betydande inkomster, flöden av Euro kanske mer än vinexporten – säkert miljonbelopp. En sjättedel böter och fem sjättedelar administration. Vem gör klippet?
- Ett finger för Big brother!?
Nu kan det sägas! Kistalight kan inte längre använda sig av sitt strutsbeteende.
- Alltid doppa huvudet i sanden! Böterna var betydligt värre. Betalningen ovan var bara en liten administrativ kostnad. Om detta har vi informerats via sirliga brev på påkostat papper från polismyndigheten i Florens (Firenze). Senaste brevet därifrån, rekommenderat, anger våra försyndelser som VIOLATION OF THE HIGHWAY CODE och beviset finns på bild!Kanske något otydlig registreringsskylt. Men Big Brother kan tolka det mesta! Alltså har vi pyntat i veckan och nu snackar vi fyrsiffriga belopp, stark euro, som ökar ju längre vi väntar.Betalningen riktigt trevlig att utföra via online inramad av en vacker bild av Ponte Vecchio.
Du har lyckats och genomfört en framgångsrik betalning som slutkläm i betalningsoperationen.Försyndelsen har skett på Corso del Tintori i centrala Florens nära klassiska byggnader och torg. Frågar Love vår son som var med den aktuella dagen.Det var väl ingen fara med vår bilkörning den dagen. Mycket smidig tur genom Florens och faktiskt var vi noga med att betala för parkeringen där vi ställde bilen - svenskar som vi är.
Du jag åldrades 10 år den dagen.
Du och morsan…!
Du praktiskt taget körde genom Uffizierna och Palazzo Vecchio med kampanilen och för den delen skrek det inte lite från fälgarna när vi passerade Duomen Santa Maria del Fiore. Donatello och Michelangelo avnjutna genom bilrutan.
Gamla staden i Firenze, bör ses per promenad utan päron.
Du Love, säkert rätt så! Varför inte bilfria citykärnor enbart för fotgängare och cyklister - bättre för miljön men vi betalade i alla fall för parkeringsavgiften!
Måste erkänna att jag även fått böter i både Gdansk och Brügge.
P-böter och driving in restricted area.
Tidigare under året fick jag fortkörningsböter på E-22:an vid Björnsholm.
Är det verkligen en flanör och poet som far fram på detta viset?
Napoli inne i vulkanens hetta – Montage av bl a Andy Wahrols VesuviomålningRoberto Saviano Blues (bonusbit)
Inte riktigt klokt egentligen! Som turist bland Toscanas böljande kullar, hisnande utsikter och brinnande färger i november, runt slingrande serpentinvägar, sprakande vinrankor och cypresser som reser sig likt utropstecken kring chiantigrevars vingårdar. I Sienas medeltida kvarter och bland Pisas och Firenzes konstskatter från renässansen:
- Så drabbas jag av Roberto Savianos bok Gomorra om Napolis camorra.
- På cafeer och hotellrum läser jag boken.Savianos texter lär ha startat som en blogg när han som student åkte runt på vespa i Neapel och följde Camorran som en led i sina filosofistudier på universitetet Federico II i Neapel.Savianos metod är journalisten på spaning. På plats ser han offren för Camorrans vendettor, mord och knarkförsäljning. Han följer de kriminella verksamheterna och idkar närstudium av aktuella platser; Neapels hamn, textilfabriker i gamla slitna industrilokaler i förorterna, byggen "förgiftade av cement", drogförsäljning och speedade ungdomsgäng i Casal de Principe, legala hotellaffärer i Scotland och inte minst sopphantering och besök i Eldslandet bland dumpade soppor i Caserte - området. Intervjuer och samtal på plats följs upp av polisrapporter, obduktionsprotokoll, listor för angörande båtar och konsten att trolla bort ett antal laster, femtiotusen förfalskade fraktsedlar, i Neapels hamn. Radio och tidningsreportage granskas och han beskriver hur ungdomar lägger in foton från aktuella arresterade gangsters i sina mobiltelefoner. Skildringarna av bestialiska mord är så plågsamma i sina detaljer att man är tvungen att lägga ifrån sig boken under läsningen. Berättelsens tempo hämtar energi just i samlingen av fakta och inte minst namngivna camorister som löper genom handlingen. Språket är litterärt. Saviano arbetar med metaforer och bygger upp en världsbild genom bilden av Systemet. Se camorran som likt den starkare a la Machiaveli behärskar världen med hot våld och Euros. Systemet skonar inte heller någon. Det finns inga knivskarpa gränser mellan det rika nord och det fattiga Syditalien eller mellan den vita och den svarta ekonomin.
Egentligen finns det bara förlorare. Globaliseringen slår igenom och i princip är alla delaktiga och drabbade.
Ändå är det i grunden, tycker jag, en postkolonial situation (södra Italien som exploaterat u-land) som råder för människor i den vackra Napolibukten och som gestaltas i Gomorra. Saviano har skrivit en utvecklingsroman. Under resans gång träder hans jag fram. Han söker en plats där han kan reflektera över ordens möjligheter utan att korrumperas. Valet blir Pasolinis grav i Casarsa i regionen Friuli-Venezia i nordöstra Italien. Där kan han skrika ut sitt "jag vet, min tids jag vet" och han beslutar sig för att bli en sanningssägare.Kanske är det de som inte ger upp som blir förebilder. De som träder fram likt prästen Don Peppino Diana eller lärarinnan i Mondragone som vågade vittna efter att ha sett ett begånget mord. De som är aktiva och sanningsenliga i kampen mot Camorran med livet som insats.Kapitlet om den mördade prästen Don Peppino avslutas med en bibeltext om Gomorra, som kanske Peppino förberedde, som predikan när han mötte sina mördare i kyrkan i Casal de Principe och har fått gett namn åt boken. Det är lätt att göra litterära associationer till Savianos vandring: Som en nutida Dante vandrar han, snarare åker vespa, genom Camorraland. Det är ett dödsrike, likt Dantes helvetesskildring i Den Gudomliga komedin, om än förflyttat till jordelivet och det nutida konsumtionssamhället. Inkörsporten till helvetet är Neapels hamn faktiskt inte långt från ingång till Helvetet, Lago DÁverno, som Dante trädde in i tillsammans med Vergilius när det begav sig i Den Gudomliga Komedin.Avslutningen är storartad, "i den yttersta kretsen" - se slutstationen i vandringen i Camorraland: I Eldslandet, soptipparnas Casertesområde, konsumtionssamhällets yttersta utpost vandrar han med fötter nedsjunkna i dyn räddar sig upp på ett flytande kylskåp och slungar ut ett skrik med sin mages fulla kraft i ett.
Där fick ni, era jävlar!
Än är jag inte död!
Likt Dante får han också finna sig i ett liv i exil efter att skrivit boken. Det lär också vara svårt för honom att röra sig i hemtrakterna i Neapel utan att ha ständigt livvaktsskydd. Savianos bok är välskriven med en vulkanisk hetta får man säga. Kanske är det som gör att de litterära associationerna infinner sig. Konstigt nog är den dåligt uppmärksammad av de svenska stora tidningarna speciellt DN. Saviano har ändå nyligen, 22 november, besökt Stockholm (Svd var där och Junivallen med festlig inspelningsmojäng) och en intensivare samtida samhällsskildring får man leta efter. En som skrivit passionerat redan i somras om Roberto Saviano och hans bok är bloggaren Junivallen och även Bodil Malmsten har uppmärksammat den.
Betyg: Fem vulkaner av fem
Pisa Light
Det lutande tornet i Pisa och typ svensk högsommarvärme vid Undrens fält kring kampanilen, Duomen och Dopkapellet i staden Pisa i nordvästra Toscana.
Massor av lediga italienare, paranta par som visar upp sig som vore det en operapremiär. Barn som sover, leker, busar och som alla tycks pussa, knåda, bolla med.
Och ha tid för. Japaner, japaner, åter japaner som fotograferar och regisserar gester för att hålla tornet uppe. Vaktens visselpipa som ljuder när det blir för många fotografer på gräsmattan vid Campo dei Miracoli.En långbent ung modell undantas dock från tillrättavisningarna när hon sträcker ut armarna och kroppen i tänkt pose för att hålla upp tornet inför tv-kameran.
Vet inte vad den vackra modellen säger där i mikrofonen inför kameran när hon intervjuas?
Men det känns gott att sola, småslumra och ta del av folklivet på marmortrapporna framför Det lutande tornet under några timmar den första lördagen i november.Under renässansen gjorde han sina berömda experiment här, Galileo Galilei.
Gravitationen och var det 9,81 meter per sekundkvadrat oavsett material.
Vem vill göra någonting experimentellt i dag här från tredje gallerian?
Shit tornet lutar mer än man tror vid första anblicken!
Komisk och desperat?
Härligt att få spricka upp i förtjusta leenden.
Torre Pedante!
Vi är med dig.
Andra bloggar om Kista:
©Thommy Sjöberg
