Wanås, Hemester och Sommarkollo för Kistalight och Mimmi

 

Vykort från Wanås

 

Gammal blogg blir som ny! Yoko Onos Wish Tree i Wanås skulpturpark, en kall och regnig dag i juli. Bild Thommy SjöbergMassor av folk, knökfullt, på parkeringen vid Wanås slott.
Hemester och dåligt väder ger utslag.
Vi startar med PK nudelsoppa och surdegsbröd i konsthallens restaurang.
Inte så lyckat, väl trångt, och soppan smakar mest saltvatten utspätt med grönt a la 105 pics!
Borde ha käkat vår medhavda matsäck på uteserveringen där det fanns gott om plats för detta.
Nåja sedan blir det bättre!
Vi börjar konstvandringen med YOKO ONO och hennes Wish Trees for Wanås. Fjorton äppelträd där du kan hänga upp kort med dina favoritönskningar. Korten ger träden en karaktär av blommande hav med önskningar. Viktigt för Yoko Ono var att äppelträden skulle vara av lokal art, med koppling till platsen, som äpplesorterna Transparent Blanche, Ripston och Åkerö.
Kistalight och Mimmi bidrar med några önskningar; först ut är att vi önskar en liten parvel i vår närhet all välmåga och lycka, sedan önskar Kistalight att han vinner nästa veteranmatch i tennis och till slut en riktig grabbig dröm, vore inte dumt med en tio Mille vinst på Joker eller Lotto.
Men det går också bra med en Mille!
Alla Yoko Onos önskekort från olika Wishing Trees i världen skördas och skickas till ett Imagine Peace Tower, ett monument på ön Vithey på Island där de förvaras i ett  kulturellt ensilage (kanske) och varje år tänds en ljuspelare vid tornet när John Lennon har (hade) födelsedag den 9 oktober.

Från Kistalights anteckninsbok; Guide Wanås och liten teckning av Sarah Schwartz MOTHER, Bild Thommy SjöbergEn charmig grönska i Wanås skulpturpark!
Ek, lind, lönn och framförallt bokskog, lövgrottor bland ädelträd, upptäckter vi, medan vi vandrar i parken, men även kommunikation av text, MOTHER, enkel textrad och konstverk på grå sten täckt av grön mossa, som ett podium, av Sarah Schwartz!
Kring Wanås gamla stenmur längs parkens yttre gränser,  1,8 km lång, en historisk lämning i sig, dyker det också upp textrader, 260 inskriptioner sammantaget, som t ex ABUSE OF POWER / COMES AS NO SURPRISE, skapade av Jenny Holzer, hennes texter från 2002 blir också en del av Wanås historia och natur.
Holzer och Schwartz är några av de konstnärer som skapat språkbaserade verk i parken, andra är Marianne Lindberg De Geer, Yoko Ono, Srinivasa Prasad, C F Reutersswärd och Robert Wilson.
Längs vår promenadstig börjar det hända grejer, Kistalight och Mimmi börjar känna sig som Moderna på SOMMARKOLLO, i Per Kirkebys tegelskulptur, festlig arkitektonisk byggnad i tegel och med spännande former tjoar vi i mitten för att hitta det förstärkta ljudet.
Tjoho ända från antiken?
Tja, åtminstone i Wanås skulpturpark!

Mimmi vid Malin Holmberg gåtfulla I Will Stop Loving You Bild Kistalight/Thompa

Vid Göingebygdens mest berömda träd, Snapphaneeken, där svenska fogdar lär ha hängt upproriska snapphanar under 1600-talet, upptäcker vi Malin Holmbergs verk med den gåtfulla titeln I will stop loving you. Ett fantasifullt cirkelformat gult rum inramat av fem på insidan gulsprejade bokträd. Blir en magisk plats mitt emellan snapphane eken och nästa konstverk som är Stigma, en röd monokrom, konvex form av Gloria Friedmann, en 16 meter lång och 6 meter hög hålsten. Från början ramade Stigma in en svärtad avbruten trädstam som över tid brutits ned. I dag lever det minimalistiska konstverket av sin egen kraft och charm när det växlar uttryck under årstiderna.
Stigma är placerad precis utanför Wanås gamla stenmur!
Utanför muren är också Carolina Falkholts graffitiverk med den poetiska titeln Train of Thoughts.
Vad passar väl inte bättre för en gammal graffitikonstnär som härjat på New Yorks graffitiscen under 1990-talet än att måla en tågvagn i utkanten av Wanås skulpturpark med feministiska motiv, övermålade vaginor, som formar böljande medvetandeströmmar.
Utanför Wanås stenmur finns även två gamla bekantingar (kompisar) som Kistalight har tagit del av under sina år som medlem i Moderna Museets Pressklubb, innan vi fick sparken där, (fasades ur - På äventyr med Modernas Pressklubb) Marina Abramovic med The Hunt Chair for Animal Spirits (typisk titel för henne se även Marina Abramovic - Performance Light) och en favorit Nathalie Djurberg med Sheet metal, wood, mirror glass, glassfiber and sound, se även Djurberg och Berg på Moderna, Leranimationer Light....Tyvärr missar vi våra Moderna kompisar men börjar känna oss riktigt upprymda över alla upptäckter, kanske är det endorfiner efter promenaden eller också är det känslan av de konstnärliga intrycken från våra artister i parken:

Kistalight vid Train of Thoughts av Sofi Falkholt. Bild Kistalight/Mimmi

Det är den lekande människan som står i centrum som gör både barn, panschisar och vuxna med öppet sinne, glada, inspirerande och lekfulla.
Undrar också om inte flocken, som vi snackar om i dessa tider, påverkar? Här är det gänget kring Moderna som är på grönbete (sommarkollo) troligen via en liten omväg förbi Österlen, långa modeller och deras långbenta döttrar, killar med de rätta snitsen på kläderna och kulturtugget.
Det är dom som går på tur i skulpturparken.
Vilket Kistalight inte alls har något emot!

Klart att man ska gå lite vilse på en kulturvandring i en skulpturpark, bland stigar i labyrinten hamnar vi i en återvändsgränd (blindtarm) avspärrat för allmänheten mitt emot Slottet!
Vem vill störa friden för en adelsdam och slottsherre?
Inte Kistalight och Mimmi i alla fall!
Vi vänder och hittar ut vid den kissande flickan, Fidiecommisium, av Ann-Sofie Siden, placerad vid dammen, ett samhällskritiskt verk - se tradition med fideikommis, och med ekon från konsthistorien i form av Manneken Pis i Bryssel. Tidigare har vi passerat verk som Pyramiden av Gunilla Bandolin, en av parkens tidigare verk i form av en kluven pyramid, av jord, gräs och sten. Det gåtfulla A House for Edwin Denby av Robert Wilson, kikar vi extra på, en hyllning till en framstående amerikansk poet och danskritiker, ett hus i enkel byggnadsstil med ljus och ljud från huset med recitationer från den avlidne poeten som vännen Colin Wilson läser.

En skulptur som väcker leklust är Jene Highsteins Grå Mussla, Grey Clam, som vi tidigare passerat i bokskogen på vår väg i labyrinten. Små grupper av barn springer, skrattar och leker på den monumentala plattan, Grå Musslan, som med sina mjuka linjer inbjuder till interaktion, måtten (20x18x0,2 m) visar hur stor den är. Den grå betongen, konstverket från 2001, har mörknat genom åren som när det skapades (göts) så gick det åt 60 ton betong som kördes ut med skottkärror i parken. De mjuka formerna och böljande linjerna, det råa materialet (betongen som mörknat) ger en närvaro och en äkthet till verket i bokskogen.

En lek och fantasifull men även lite creepy "installation" är Melissa Martins The Dining Room nära slottsdammen. Ett rum i skogen där väggarna är träd, golvet marken och himlen och lövkronor tak men det finns fönster, dörr, stolar, bord och en öppen spis. Melissa Martins konstnärskap handlar om människans relation mellan kropp och social rit.

Vi avslutar vår vandring genom skulpturparken, mellan lek och fantasi med glatt sinnelag, vid Tue Greenfort Milkheat, ett konstverk i tiden men ett traditionellt radiator element som symboliserar hållbar utveckling och värms upp av komjölk från den närbelägna ladugården.

Någonstans skymtar en kritik av kossornas metanutsläpp i en allt varmare värld!

Vilket Kistalight inte riktigt kan inse när vi skådar verket!

Där emot kommer vi att tänka på allas vår Marcel Duchamp och hans konceptkonst, Readymades, mest berömd är Fountain på Moderna och jag tänker på min ungdom när jag slavade som målargesäll och när element i bostäder skulle målas så behövdes det en speciell elementpensel, en så kallad elementare. Ett traditionellt element av typen ovan, genererade också mycket yta, smart för värmen och var också lönsamt som ackordsobjekt för en glad målargesäll.

Vi säger Au Revoir till Wanås fantasifulla skulpturpark och hoppas på ett snart återseende, gärna en annan årstid, skulle kunna vara en önskan på ett litet vykort i Yoko Onos Wish Tree.

© Thommy Sjöberg

Klimatsmart Resa till Quebec, Kistalight i Fåtöljen

TUESDAY, MARCH 26, 2019

Stina Nilsson Trippel i Quebec

Tjoho grabbar och tjejer!
Hur har helgen varit?
Puh nu har vi hämtat oss.
Visst har vi varit ute och promenerat i det fina vintervädret!
Men i våra hjärtan har vi befunnit oss i Quebec Citys fina skidpark med utsikt över Saint Lawrencefloden eller också på besök i Holmenkollen med utsikt över Oslofjorden.
Svenska tjejerna i både längdåkning och skidskytte har alla något stort på gång i sina idrotter.
Men var är grabbarna?

I första dagens sprint i Quebec vimlar det av svenskor.
Sprintdebutanten Frida Karlsson vevar på med stavarna i kvarten som den värsta roddare tycker rysk stjärnåkare som klipper till Frida med sin stav.
Intressant tycker Frida som visar (har) mycket gott humör, ryskan blir diskad och Frida grejar både att ta sig till semi och final.
I finalen vimlar det av vitklädda svenska tjejer som skidar runt i den snabba slingan anförda av sprintprofessor Stina Nilsson. Hon och hennes svenska adepter visar på konsten att åka fort och moderera en sprint.
Tjejerna sprintar runt i en rolig slinga med höjdskillnader upp emot Martello Tower (försvarsfort byggt av britterna under 1800-talet) med vacker utsikt över Saint Lawrencefloden. Det är historisk mark och en fantastisk sportpark, Battlefield Park på Plains of Abraham, plats för kolonialkrig och strider med ursprungsbefolkningen (indianstammar), men här står kampen, något ojämn, mellan svenskorna och en i dag något övergiven norska Maiken Casperson Falla (dessa norska dubbelnamn).
Stäng in den lilla rödblåa råttan tjoar Mimmi framför TV:en!
Men Mimmi det där låter förskräckligt menar Kistalight.
Hatar när norrmännen vinner hela tiden!
I dag är det ingen risk för det!
Det blir vitt (blågult) på pallen; Stina, Maja, Jonna och Frida blir femma.
Dessutom vinner Stina världscupen i Sprint!
Den första svenska tjejen någonsin i skidor på längden!
Tjoho för detta!

Stina Nilssons fina vinst i sprinten innebär först ut med viss tidsmarginal på damernas masstart under lördagen. Stina som är född taktiker tar ut svängarna rejält utan att förta sig!
Visst hinner duracellkaninen Therese Johaug och Oestberg upp henne men de lyckas inte hänga av världens bästa Sprinter.
I en av världens trevligaste skidtävlingar (Kistalights kurs) crosscountry ski i urban miljö, med Quebec City stadssilhuett i fonden.
I skidspåren i Battlement Park med anor och historiens vingslag tuffar vår trio av tjejer på i täten med den mäktiga naturen längs Saint Lawrencefloden åt det andra hållet som sällskap.

Vid Martello Tower, slingans högsta punkt, nu går det utför och Stina Nilsson hänger med i Therese Johaugs och i Flugstad Oestbergs tempo bakom på fjärde plats skymtar Ebba Andersson.
Sprintprofessor Nilsson som här är på väg att bli professor Stina Nilsson i Distansskidor har koll på situationen och eftersom vår duracellkanin Johaug bara har ett läge, max fart, är det bara att slipstreama, bida sin tid, hänga med och vänta in upploppet!
Går som smort (vallat)!
Stina får sin inner plats i kurvan när de svänger in på upploppet och sedan är det bara att gasa!
Vinst för Stina och Johaugs första förlust i distans för säsongen!

Visst verkar Ville de Quêbec vara en spännande plats att besöka!
Undrar om skidtjejerna hinner med några dagars turism i staden?
Quêbec är en av Canadas äldsta städer där den ligger längs Saint Lawrencefloden som här mynnar i Atlanten. Staden har en stor hamn som är en viktig länk i Saint Lawrence Seaway. Vilket är en transportled längs floden med sinnrikt byggda slussar som kan ta oceangående fartyg via Montrêal till De Stora Sjöarna främst Ontario och Eiresjön men det finns även ett slussystem som kan ta dem vidare till Huron och Övre sjön bort till Duluth och Mesabifälten i Minnesota. En jätteled för transporter mellan Nordamerikas industristäder och järnmalmsfält ut till och från Atlanten. De väldiga vattenmängderna som rinner ut i Saint Lawrencebukten via floden (sötvatten) till Atlanten medför ett mycket spännande djurliv och rika fiskebestånd i dag hotat av miljögifter.
Ville de Quêbec har typiskt inlandsklimat med inslag av marin påverkan, där det ligger längst in i Saint Lawrenceviken, åtminstone tolkar Kistalight det så när vi läser av kurvor för årsnederbörd och temperatur, medför kalla vintrar och varma somrar och relativ stor skillnad mellan årets kalla respektive varma månader.
Mest intressant med Ville de Quêbec är kanske ändå att det är centrum för Franska Canadas kultur och politiska liv. Här finns Provinsen Quêbecs (drygt tre ggr så stort som Sveriges landyta och ca 8 miljoner invånare) parlament, här finns franskspråkiga tidningar och radio och TV-stationer, här finns Ville de Quêbecs gamla stad, Vieux-Quêbec omgärdat av stadsmurar och ett historiskt Castell.
I dag ett världsarv som verkar mycket trevligt att flanera i!
Här finns också ett landmärke hotel Chateau Frontenac med en siluett som dominerar stadsbilden. Hotellet är berömt för att här möttes F D Roosevelt, Winston Churchill och Kanadas premiärminister under ww2. Medan du knallar runt bland caféer, a la chic Parisstämning, och restaurerade gamla hus i Ville de Quebecs världsarv kanske du kommer att tänka på att här i staden startade två av svensk ishockeys största karriärer i NHL. Mats Sundin som hann med hela fyra säsonger i Quebec Nordiques innan han kom att ingå i en ganska mystisk bytesaffär och hamnade i Toronto Maple Leafs där han blev en legend. Den andra svensken Peter Foppa Forsberg blev årets rockie under sin första säsong i Quebec N, sedan såldes laget och blev Colorado Avalanche och nya mästare i NHL.
Kanske drog de också en suck av lättnad både Sudden och Foppa när de fick lämna det franska Canada för en mer anglofil kultur med ett språk, engelska, som vi svenskar mer eller mindre har som ett andra språk. Franska kulturen  i Nordamerika är inte heller så lätt tillgängligt för den oinvigda. Viss kärvhet, (är det humor?) präglat av klimat, pionjäranda på nordlig breddgrad och franska språket.
Franska med mer nostalgi och romantisk känsla jämfört med engelskan som i nordamerikansk skepnad har ett mer direkt tilltal men visst går det alldeles utmärkt att rimma och skriva känslosamma sånger på bägge språken.
Ibland säger det bara klick när en ny artist dyker upp på scenen! Här indie singer/songwriter Coeur de Pirat från franska kvarter i Montréal som är på väg att erövra de stora scenerna.
Hon bara har det.
Den där känslan och tonen som är så karakteristisk för fransk chanson och kabaréstil möjligen finns det där tillägget av franska Canadas pionjäranda.


Kistalight bäddar in vår Hjärtas Pirat med Somnambule (Sömngångare humor?) live från l'Eglise Saint-Jean Baptiste i Montrèal.

Nu tillbaka till ämnet!
Var det inte längdskidor, tour de Ski, i Ville de Quebecc fina vinterpark som gällde?
Stina Nilsson, numera distansprofessor, startar 33 sekunder före Flugstad Oestberg och 49 dito före Therese duracell kaninen Johaug i söndagens jaktstart
Toppen förutsättningar för professor Nilsson!
Professor Nilsson gör sitt eget lopp.
Skidar runt i Battlefield Park, Plains of Abraham, rundar banan vid Martello Tower, fint väder, visst skymtar och visst kommer de närmre duracellkaninen Johaug och Oestberg. Kanske har professor Nilsson satt sig i sådan respekt hos de norska töserna att de inte utmanar i onödan om det blir dags för en fight på upploppet.
Blir en riktigt fin dag för svensk skidsport!
Vinnare och högst upp på pallen Stina Nilsson, femma Ebba Andersson sedan Jonna Sundling sexa, Maja Dahlqvist åtta, Frida Karlsson nia och Charlotte Kalla tia och på 19:e plats Evelina Settlin. Fem svenskor bland de tio första.
Tjoho för de svenska damerna.
Hoppas de hinner turista någon dag i Ville de Québec innan de åker hem till Svedala för vidare äventyr.

© Thommy Sjöberg

Labels: historisk siluett och världsarv, Tjoho för första svenska världscupen i längdskidor, tour de ski Quebec, Vieux-Quêbec