Från Bob Dylans garage (swedish version)

Hibbing blues - Bobographica

Från Bob Dylans garage i Hibbing - Svd med Kristin Lundell har varit i Dylans hemstad i norra Minnesota på reportageresa.
- Gud vad avundsjuka vi blir på Kistalight!
Stort uppslagen reseskildring i dag med ett myller av fina detaljer, intervjuer och väl valda bilder. Allt från Hibbing high schools berömda aula, restaurang Zimmys som vårdar Dylanarvet i stan, en Dylanolog Bill Pagel som driver  en hemsida om Bob Dylan., och den unge musikstudenten  Iris Kolodji, som gör en härlig tolkning av You´re gonna make me lonesome when you go.
- Helskön Dylanfrasering där på harmonican i Hibbing highs aula!
Tesen i reportaget att det råder en ömsesidig tystnad mellan Bob Dylan och hans gamla hemstad är inte riktigt sann!
Tycker vi Dylanologer och Bobnördar som genast plockar fram exempel på detta!

They're selling postcards of the hanging
They're painting the passports brown
The beauty parlor is filled with sailors
The circus is in town
(Desolation row From the album Higway 61 revisited)

 Inledningen till Desolation row, Bob Dylans egen union of the speech, är en Dylan surrealistisk Felliniballad över livet i en amerikansk småstad. En suggestiv ballad med en lyrisk ton och med en mycket melankolisk anda.
Klart att det kunde vara Hibbing och kanske vilken småstad som helst i Mellanvästern!
Enligt myten lär det finnas vykort  från en mob på 1920-talet i Duluth, (grannstad med Hibbing där all järnmalm utskeppades från Mesabifälten ut över de Stora sjöarna och som var Dylans födelsestad) när tre färgade män hängdes utan rättegång i en rå rasistisk lynchning. En bild som Dylan haft som förlaga för sin surrealistiska ballad.
Betydligt mer socialrealistiskt och förankrat i miljön och med stämningar från Hibbing är texterna, 4 outlined epitaphs, på baksidan av skivan (vinylen) The times they are a-changing.

The town I was born in hold no memoires
but for the honkin foghorns
rhe rainy mist
an the rocky cliffs
I have carried no feelings
up past the the lake superior hills
the town I grew up in is the one
that has left me with my legacy visions
it was not a rich town
my parents were not rich
it was not a poor town
an my parents were not poor
(it was a dyin town)
/ _ _ _  /
but I was young
as so I ran 
an kept runnin...
I am still runnin I guess
but my road has seen many changes
for I´ve served my times as a refugee
/ _ _ _ /
runnin yes...
but stopping for a while
embracin what I left
and lovin it - for I learned by now
never t expect
what it can not give me

Kloka ord av en mycket ung man med en ärrad mans ansikte på skivans framsida. Bilden säkert inspirerat av ett  klassiskt Woody Guthrie porträtt!
 Varför inte lyssna på en Dylanlåt, North country blues, som berättar om Hibbings historia med ett tidigt exempel på globaliseringens inflytande när det gäller marknader, gruvarbetares öden och kapitalismens påverkan på en bygd!
En mycket ung Bob Dylan från Newport folkmusic festival 1963 som en gitarrspelande storyteller med en gammal mans röst.


 
Småstad, gemenskap, man hejar på grannens grabb, alla känner alla, main stream, social kontroll och Jantelag!
Det gällde för en ung poet och musiker med känslan att ha en alldeles särskild talang (en inre värld av bilder och känslor) att hitta vägen ut från Hibbing!

 Järnpråmarnas mistlurar i dimman på Lake Superiurs (som fyrar för ett ungt sinne) innanhav där malmen fraktades bort mot de stora städerna och det urbana livet i Chicago, Detroit eller Montreal.
Kunde det vara vägen ut?
Eller  highway 61 ned mot Minneapolis - bluesens egen väg, Sankt Louis, Memphis och New Orleáns. Vägen som så många färgade musiker har färdats i motsatt riktning för att slippa förtryck och orättvisor i den amerikanska Södern.
Någonstans fanns en annan värld!
Bara att kuta och lägga benen på ryggen!
Sanningen är också den att alla hålor från Hibbing till Albuquerque en gång i tiden grundades av folk som sökte friheten och ett nytt liv.
Nåja några var säkert äventyrare och på rymmen från både det ena och det andra.
Småstaden alltså som en del av det amerikanska projektet!
 - Som det nu var dags att rymma från!
Bob Dylan hittade vägen ut via en vild identfikation med Woody Guthrie och hans texter och musik. Något som förde Bob till New York, Greenwich Village och ett besök hos den då sjuke folksångaren Guthrie. Vilket fick Bob att skriva Song to Woody som blev en av hans första egna låtar.

 I Chronicles, Bob Dylans rosade minneskrönikor,  frågar hans första musikförläggare Lou Levy från Tin Pin Alley om han någonsin skrivit en låt om en baseballspelare.
Det är då Bob  får höra om Roger Maris i The Yankees som är på väg att slå alla rekord när det gäller antal home-runs. Roger Maris var från Hibbing Minnesota av alla platser.
Det var inte någon Bob hade hört talas om!
 Ingen annan i Hibbing heller för den delen!
Staden långt uppe i norr!
Bob känner ändå en viss stolthet!
Över att vara från samma stad som Roger Maris!
- En homerun för Hibbing?!

Now the wintertime is coming
The windows are filled with frost
I went to tell everybody
But I could not get across
(It takes a lot to laugh it takes a train to cry - From the album Higway 61 revisited)

PS Klart att man bär med sig sin hembygd genom livet! Något som genomsyrar Dylans musik och texter och som han kärvt, nästan som en Hemingway, refererar till i Chronicles - i kapitlet Frozen river. Där Bob mycket intressant berättar om inspirationen bakom de tidiga stora låtarna  och upprinnelsen till hans konstnärliga islossning.
Så här skrev vi tidigare på Kistalight - från på spaning.

 Dylan skildrar detaljerat och med stor omsorg om bakgrunden till sitt skapande.Woody Guthrie, den stora förebilden, som sångare och låtskrivare som fick hans huvud att brinna och som fick honom komma igång med berättandet. En av de första sångerna blir Song to Woody. Texten där har Dylan skrivit. Melodin är från en av Guthries gamla sånger. Något liknande var bakgrunden till Let me die in my footsteps. Vill man lyssna på en hyllning till Woody finns Dylans dikt Last thoughts on Woody Guthrie från Bootlegs series 1991.
Litterära förebilder blev den franska symbolistpoeten Arthur Rimbaud med sina lettres och speciellt Je est une autre. Dylan följde genom flickvännen Suze Rotolo repetitionerna av Brechts och Weills SjörövarJenny och även där hämtades idéer för kommande sånger.
Formen, strukturer, för låtarna inspirerades av Hank Williams versmakande. Av sin producent på Columbia, John Hammond, får Bob en skiva med titeln King of The Delta blues. Sångaren heter Robert Johnson och Dylan tänder direkt när han ser skivans omslag. Johnson är en bluesman med gitarr och munspel som skriver sina egna sånger från amerikanska Södern. Dylan skriver ned och kopierar Johnsons texter för att komma underfund med hemligheten bakom konstruktionen av de sprakande allegorierna, de gammaldags verserna, de fria associationerna, de dräpande sanningarna inlindade i ett hårt skal av abstrakt nonsens som flög genom luften med största lätthet.
Woody, SjörövarJenny, Rimbaud och bluesmannen Robert Johnson är lika med sant, möjligen toppat med några tillsatser gräs och Dylan skriver; att inom några år skulle jag skriva och sjunga sånger som It`s all right Ma, Mr Tambourine man, Hard rains a gonna fall och liknande.
Vi som läsare får inte riktigt ta del av det magiska ögonblick när någon enskild stor sång skapades. Kanske fanns inte heller någon sådan magi. Sångerna bara fanns där när isen smälte i floden och spåren väl var plöjda och uppkörda. Men vi får vara med när Dylan snickrar möblerna till sin egna lilla lya på 161 west 4th street i Greenwich Village och speciellt bordet där många av låtarna blev till. Detta berättar han om i sin krönika River of ice. (Kistalight på spaning 2010)

Andra bloggar om Kista  Lokala författare Andra bloggar om Bob Dylan Andra bloggar om litteratur
 Andra bloggar om klassresor Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Öland:  
©Thommy Sjöberg