Baltikum - Stairways to heaven! Kistalight mediterar på trappan upp emot en av Kuriska näsets nordliga dyner. Bild Love Sjöberg/ Kistalight
På somrarna
Kistalight har alltid undrat!
Vad finns på andra sidan Östersjöns skimrande vatten?
Tänker vi när vi badar och kisar mot horisonten!
I Bödabuktens blåa blänk på Norra Öland.
Like to go by bike
Östeuropa noir när vi angör hamnen i Klaipeda. Igår framåt natten slagsmål i baren, rallarsvingar, fight mellan chaffisar, blixtsnabbt ingripande av båtens säkerhetsofficer som handklovar en av kombattanterna.
Klart vi blev fundersamma där vi satt med våra öl bjudna av en rörlig, kul, smågalen Chalmerteknolog som var på odyssé i Baltikum med sin japanska hoj och som bokar sina övernattningar via internet i ett system där man sover på soffan hemma hos folk.
I dag gasande långtradare på nedre däck där vi står med våra cyklar, grå betong och rostiga kranar längs kajerna och vi missar en del av cykelleden. Blir lång tur längs routen för den tunga trafiken istället för Kistalight som är på väg mot Kuriska näset och på cykeltur i Litauen.
Får sällskap av en skällande byracka när vi passerar över järnvägsbron upp på den långsträckta avenyn Taikos Prospektas som sträcker sig in mot Klaipedas centrum och turfärjan till Smiltyne vid Gamla kastellet.
Det gäller att hoja på, hoppas väskorna sitter som de ska, tänker vi när vi märker att byrackan inte är kopplad. Byrackan hör hemma i ett läger av plåtskjul i utkanten av hamnområdet med gamla förråd, vildvuxna träd, buskar och slänter som får campen av husvagnar på Solvalla i Stockholm att framstå som en oas av svensk Tomtebolycka.
Fin cykling sedan längs avenyn (på cykelleden där) i ett söndagsstilla Klaipeda, genom 1970/80-tals byggda kvarter a la kommunprogram med okej förortsdesign på fasader. Vi passerar köpcentra - Akropolis, folk med metspön och lediga som rastar sina hundar, svenska banker som SEB och Swedbank, kyrkor – The Church of the New Apostels. Kyrkan var en viktig faktor för många Litauer i kampen för självständighet från forna Sovjet.
Nordvästlig vind - bris men inte kuling!
Säkert svinkallt i vattnet men okej med solbad i lä.
Tänker vi på väg med färjan över lagunen till Smiltyne på Kuriska näset?
Kuriska näset – Haiku Light
Två förrymda häxor från Witches hill (Raganos kallnas)? – Juodkranté strandpromenad vid Kuriska sjön Bild Thommy Sjöberg
Kursiu nerija
På andra sidan
Bris nordväst, inte kuling
Sommarlovsvindar
*
Den öppna gränsen
2 gånger Häxornas kulle
Stege mot himlen
*
På Svärmorsberget
Italienska blicken
Lagunens spegel
Från Smiltyne till Nida
Lunch i Juodkranté – skinkfyllda Crepes med mild vitsås i dill som sköljs ned med mineralvatten och det goda inhemska ölet Svyturys på en Villa Ville Kulla restaurang nära strandpromenaden vid Kuriska sjön.
Glada miner på Kistalights redaktion – Love Sjöberg.
Påminner om en viss förläggare? Bild Thommy Sjöberg
Några fakta Kuriska näset
Karta från Wikipedia - Kuriska näset är ett världsarv sedan år 2000.
An outstanding example of a traditional human settlement, land-use, or sea-use which is representative of a culture [...], or human interaction with the environment especially when it has become vulnerable under the impact of irreversible change. Källa UNESCO
Kuriska näset (Kuršių nerija eller Куршская коса) är en 98 km lång, smal sandtunga som skiljer Kuriska sjön, lagun av sötvatten, från Östersjön.
Den södra delen ligger i Kaliningrad och tillhör Ryssland medan den norra delen kallas Neringa och tillhör Litauen. Bild Thommy Sjöberg
Under 18 och tidigt 1900-tal tillhörde näset Ostpreussen och mellan Köningsberg (Kaliningrad) och Meml (Klaipeda) gick en viktig postlinje.
Efter ww2 tillhörde näset rådsrepubliken Lithauien. Meml var också och är en viktig hamnstad för Östersjöhandeln och präglades före Sovjettiden av att en rad nationaliteter, multikulti, och kyrkor fanns i staden. Något som åter upplivats efter Sovjets sammanbrott. Från 1990 har Klaipedas universitet etablerat sig med högre utbildning i staden.
Kuriska näset formades geologiskt för 5 000 år sedan. Grunden är de moränryggar som bildades efter Inlandsisens avsmältning. Vindar, hav och stormar bidrog sedan med sand som kunde forma näset ovan havsnivå.
Sanddyner nära Avino hill - Sol vind och vatten som en del av processen som formar näsets kustlinje. Det måste finnas en dynamisk balans mellan förflyttning av sand och deposition - ungefär att sanden blir kvar (binds) för att inte landskapet ska erodera. Bild Thommy Sjöberg
Från Smiltyne till Nida
Massor av cyklister på färjan mellan Klaipeda och Smiltyne, faktiskt även ett gäng ekiperade hojare a la Giro d´-Italia, annars ska det visa sig är cyklingen en aning laidback, man tar det lugnt längs näsets cykelbanor – utflykten, naturen, badet och pickningen är vad som gäller. Fin cykling längs dynerna, tallbarrsdoft från hederna, fågelkvitter a la norra Öland, svallet från Östersjön – vi klämmer en av näsets högsta höjder (bergpass) två gånger, Witches hill med Hells gate, utan att stanna till på väg mot lunchen i Juodkranté.
Kistalight som stundom har entreprenörsdrömmar funderar på om det skulle gå att ordna resepaket med cykling på Kuriska näset. Vi har läst i lokalpressen i Blekinge om ett gäng pensionerade damer från Karlskrona som övar och motionerar för en tur på näset. Svaga länken i en sådan tur är absolut sträckan (cyklingen) i Klaipeda mellan ankomstpiren och färjeturen till näset. En tur på ungefär en mil genom hamnområde, förort och gamla Stan.
Skulle också kunna gå att arrangera som ett upplevelsekitt a la öst noir. Varför inte kontakta ryssen i plåtskjulet med byrackan.
•Du jag har ett gäng tjejer, panschisar, som ska cykla till näset. Vi ringer när vi är på väg att passera dig. Släpp byrackan när vi kommer men se till att du har en lång lina! Kan ge damerna en lite kittlande upplevelse. Du din jycke kan få en äkta falukorvsring när vi passerat och vi bjussar dig på en kurs, ritningar, om hur man bygger en stuga av skär tomtebolycka – kallas i Sverige för Friggebod.
•På färjan mellan Klaipeda och Smiltyné kan damerna få pröva den lilla bogserbåten Sloop John B som kompletterar färjan. Skepparen bjuder på en hel show när han bjuder in passagerare till sin tur. Skrällig högtalare med litauiska utrop, siren a la Bobs highway 61 som han då och då drar i inför sin förmodade avgång (går först när båten är fullsatt), bedagad storbystad blondin som tar emot betalningen och gråhårig herre som värvar passagerare på kajen. Slupen pilar av och an över sundet under dagen. Undrar hur många turer det blir på en dag?
•Naturligtvis ska damerna ta ett dopp under cykelturen. Stränderna är uppdelade i dam och herrstränder, blandat både damer, herrar och barn och nudister ingen uppdelning mellan könen där, långa partier av stränderna (dynerna) är också förbjudna att beträda allt för att skydda djur, växtliv och den känsliga sandflykten.
•Nog med entreprenörsdrömmar, lämnar pensionerade damer därhän, avslutande cyklingen ned mot Nida bjuder på trolska ljusa furuhedar, ängar, dyner med tät beklädd bergspinje, blåa blänk från Kuriska sjön och strandväxten blåeld toppat med dynen Vecekrugo med pinjeskog. Bilden ovan av Sergey fotograf från Kalingradsidan av näset.
Nida eller Den Italienska blicken
Blåa blänk från Kuriska lagunen - utsikt från Thomas Manns sommarhus i Nida. Bild Thommy Sjöberg
Sommarhuset som Mann lät bygga på Svärmorsberget (sic!) i norra delen av fiske och konstnärsbyn Nida på Kuriska näset efter att ha fått Nobelpriset 1929. Thomas Mann bodde här med sin familj somrarna 1930 – 1932 och här skrev han, essäer, brev, artiklar och romanen Josef och hans bröder. Efter 1933 och det nazistiska maktövertagandet i Tyskland hade familjen Mann inga möjligheter att återvända till Nida. Huset kom under Naziockupationen att tillhöra Herman Göring - efter andra världskriget tillhörde det rådsrepubliken Litauen. Genom uppoffringar från författaren Antanas Venclova räddades huset från att bli en ruin och 1967 restaurerades det som ett minnesbibliotek. Från 1995 är det ett museum, Thomas Mann kulturcenter, och här hålls återkommande seminarier och festivaler om litteratur, konst och musik.
Gott om tyska pensionärer, far runt som en värsta skolklass, när vi besöker Museet. Kistalight smyglyssnar på en kvinnlig guide från Lettland som berättar om Thomas Manns somrar på näset. Guiden, citerar, läser från ett föredrag (Mein Sommerhaus) som Thomas Mann höll för Rotary club i München 1931.
Gut, wir fuhren also fü einige Tage nach Nidden (Nida) auf der Kurischen Nehrung und waren so erfüllt von der Landschaft, dass wir beschlossen, dort Hütten zu bauen, wie es in der Bibel heisst. /_ _ _ / Der Eindrück war tief. Man findet einen erstaunlich südlichen Einschlag. Das Wasser des Haffs ist im Summer bei blauem Himmel tiefblau. Es wirkt wie Das Mittelmeer. Es giebt dort eine Kiefernart, Pinien ähnlich. Die weisse küste ist schön geschwungen, man könnte glauben in Nordafrika zu sein. Wir fassten einen Hügel am Haff ins Auge und begannen mit einem Bauplatz zu kokettieren. /_ _ _ /
Hus blev det för familjen Manns räkning genom en arkitektfirma i Memels (Klaipedas) försorg - i dag omsorgsfullt renoverat. Vi frågar museivärdinnan om någon från den svenska akademin har besökt museet. Hon tror inte det men berättar att Günter Grass besökte museet 2001 efter att han fått Nobelpriset. Andra berömda besökare i Nida, under sovjettiden, var
Jean Paul Sartre och Simon Beauvoir, som besökte näset under fem dagar 1965 och lät sig fotograferas av
den store Litauiske fotografen Antanas Sutkus.
I museet som är smakfullt renoverat finns i entrén en kassa, böcker och souvenirer till försäljning om Thomas Mann. På nedre planet finns även ett utställningsrum med en monter om Thomas Manns böcker och väggar med fotografier, brev och bilder. Det gamla vardagsrummet är konsert eller föreläsningssal och utanför huset finns en stor terrass med utsikt över Kuriska näset. Här samlar guiden de tyska turisterna. På övre planet finns Thomas Manns studio och där han satt och skrev. I dag används studion tillsammans med trapphuset för att ställa ut tavlor. Övriga rum är för privat bruk.
Kuriska lagunens vattennivå ligger en halv meter högre än Östersjön berättar en svensktalande äldre herre vi träffar på museet. I slutet av somrarna brukar Östersjöns nivå komma ikapp. Kistalight pratar grundvatten, gammalt geografiintresse, med vår man och tycker sig uppfatta att det finns fina grundvattenströmmar i näsets moränryggar. Möjligen är det så att vattnet fylls på från Kuriska sjön. Vår man, gift med en svenska, sätter Thomas Manns kulturella gärning på näset i sin rätta kontext.
- Han var trots allt bara här under tre somrar och det utgör en liten del av Thomas Manns litterära gärning säger han.
Kistalight drar ner sin vita kepsskärm försöker fånga horisonten över Kuriska sjön och är absolut övertygad om att det finns ett speciellt ljus här. Man kan ana det ned mot Zelenogradsk på ryska sidan av näset, som för övrigt är vänort med Borgholm, och bort mot Nemunas delta på Litauens kust. Neumas skulle kunna upplevas som världens ände, fågelparadis, och en plats där floden svämmar över på somrarna och där deltat avvattnas i Kuriska sjön.
Kunde vi teckna skulle vi försöka fånga stämningen med vår penna och teckna piren, de kilometerlånga strandpromenaderna, de söta slanka flickorna, blonda, mörka, såväl som brunetter som alla tycks ha hästsvans, vara moderiktigt klädda och skjuter på barnvagnar med små hjul. Nida är de unga välbärgade balternas familje- och semesterparadis, ett Båstad eller Bjärehalvön på Kuriska näset i Litauen.
I hamnen finns några få segelbåtar, ett antal utflyktsfärjor, någon yacht och ett stort café, Saskaita, där vi intar en sen lunch med potatisplättar, gräddfil, kolsyrat mineralvatten och favoritölen Svyturys Baltas med citronskiva på kanten. Citronen som får ölet att stilla sjuda om man låter skivan sjunka som en ubåt. Smakar lite som belgiska Leffe blond. Bild Thommy Sjöberg
På hamncaféet råder en tillbaka lutad stämning, Kuriska sjön andas melankoli - ingen badar där men det finns ännu fisk och sjöfågel i den sedan sovjettiden förgiftade sjön. I bakgrunden från caféets högtalare hörs,
Cesaria Evoras sorgsna kärlekssånger, Vos D` amor en sorts fados från Kap Verde öarna. Ingen skrällig musik eller storbildskärmar med skräniga fotbollsmatcher på Nidas caféer. Man kan tro att det har utgått order från högre ort att här gäller soft musik som ska ackompanjera Kuriska sjöns blåa blänk och stilla sötvattenljus.
Vi diskuterar den moderna romanen på caféet. Tveklöst tillhör Thomas Mann modernismen inom romankonsten, highbrow, välstrukturerad och organiserad i sitt skrivande, kylig iakttagare från Lübecks högre borgerskap (övre medelklass), stor familj fru och sex barn, påminner en del om Albert Speer i sin kyla tycker Kistalight även om Mann var motståndare till nazismen.
- Han är en pedofil tycker min dotter Evelina som läst Döden i Venedig om den åldrande tonsättaren – var det Wagner som var förebilden, som blir avståndsförälskad i en yngling på stranden i Venedig när pesten härjar i staden.
Hur som helst var Thomas Mann tidigt ute med moderna teman i sitt berättande och efter Buddenbrok och Nobelpriset 1929, landsflykten och kampen mot Nazityskland radikaliserades hans berättarformer. Han blev amerikansk medborgare och efter andra världskriget kom moderna verk som romanerna Dr Faustus och Felix Krull.
Barnen Mann valde alla intellektuella yrken, både äldsta dottern Erika och äldsta sonen Klaus hade konstnärliga framgångar hon som skådespelerska och Klaus som skribent och författare. Klaus Mann skrev en uppmärksammad roman, Mefisto, om en känd tysk skådespelare som valde karriären i Nazityskland - före motståndet, en roman som har filmats av den skicklige ungerske regissören Istvan Szabo. Det var inte okomplicerat för de äldsta barnen Mann att stå i skuggan av sin berömda far, hans kyliga intellekt och kanske hans förtärande skapande. De yngre tycks ha klarat sig bättre känslomässigt och blev både professorer, musiker och journalister. I dag finns det barnbarn som är professorer och leder seminarier och håller föreläsningar på Thomas Manns kulturcenter i Nida.
Kistalight som vurmar för moderniteten i både konst, litteratur och samhällsliv funderar hur Mann står sig mot de andra giganterna inom den moderna romanen.
Varför rangordna säger vi på Kistalight men nog känns både Joyce, Kafka, Proust, Faulkner och varför inte Virginia Wolf som ett passande sällskap, team, för Thomas Mann.
- Fantasi!
- Tänk om man kunde samla dessa själar och briljanta hjärnor kring ett cafébord här i Nida hamn och diskutera hur det egentligen gick till när de skrev sina mästerverk.
Vad behövs för att kunna skapa?
Ljuset över Kuriska sjön inspirerar och skärper sinnena!
Ett under!
Samma vita papper för oss alla!
Thomas Mann said: Arbetsrum där man inte får störas plus möjlighet till en eftermiddagslur
Virginia Wolf said: Ett eget rum och respekt för kvinnors skrivande
Marcel Proust said: Ett rum klätt med korkek plus lätta leveranser av caffe latte
James Joyce said: En ny miljö, Trieste - Att rumla på stan och obetalda räkningar
Frans Kafka said: TBC och flickvän som bara går att nå per brev
William Faulkner said: En totalt oförstående omgivning i den amerikanska södern
Parnidziosview, bland glidare och mobila sanddyner
Oh William do you get fucking bananas here in the desert? Stoj, stim och rop i sanden på sluttningarna till Parnidziodynen - Ung litauisk tjej i sanden till kille med rastafari frilla! Bild Thommy Sjöberg
Kistalight är på den vandrade Parnidziodynen nära den ryska gränsen med Nida fyrhus i nordväst och med Östersjön i fonden. Sanddynen som har en av Kuriska näsets högsta punkter är en populär utflyktsplats och kan nås via en gångramp eller trappor. Kistalight väljer de branta trapporna tillsammans med två damer från Bergamo i Norditalien, viss träningsvärk i ben och ljumskar efter gårdagens tour mellan Klaipeda hamn, Smiltyne och Nida. Yngre delen av Kistalights redaktion pilar på i förväg upp mot höjderna. Fin utsikt ned mot gamla Nidas rutmönstrade gatunät och stora fiskarvillor.
- Inte så konstigt att de drogs till den här miljön konstnärerna och speciellt de tyska expressionisterna i början av 1900-talet; ljuset, Kuriska lagunens blåa spegel och den fridfulla fiskarbyn!
Det finns en plattform på höjden (53 meter över havet) och en cirka 14 meter hög monolit, ett solur med inristade gamla runor som namnger årets kalender. Uret står i en vinkel till sanddynerna och det går att mäta sandflykten och rörligheten hos dynerna över tid med uret som utgångspunkt. Runt plattformen leder även en naturstig, Silence valley, med fina vyer över Nida, lagunen och med skyltar om flora, fauna och några highlights – två fotografier av dynerna, ett 1960 och ett 2002 - där skillnaden är 40 meter i höjd och visar att man ska gå varligt fram i dynerna.
- Varje besökare som rumlar runt i dynerna lär sätta flera ton sand i rörelse!
Sandflykten är geologiskt sett en ung företeelse på Näset. Under 1500 till 1700-talet skövlades skog för timmer och skeppsbyggen och speciellt avverkades det skog under sjuårskriget 1756 – 63. Landskapet låg sedan öppet för väder och vind och under tre årtionden dukade 14 byar under för sanden.
På 1800-talet beslutade Tyska (Preussiska) myndigheter sig för att rädda Kuriska näset. Uppdraget gick till en man av danskt ursprung Sören Björn som började med att bygga en 20 km lång skyddsvall mot och längs Östersjökusten. Andra fortsatte sedan arbetet med vallarna, speciellt skogsmästaren Franz Epha som ägnade 40 år åt projektet och 1904 var programmet med att binda sanden och plantera skog klart. Tekniken att bygga sandvallar gick ut på att sätta upp 70 cm höga pålar i två rader längs kusten och när de fylldes med sand satte man upp nya rader med pålar varefter vallen växte. Sedan planterades speciellt (halophytic) gräs och fram för allt bergspinje vars rottrådar låser sanden och i dag bildar de långa Östersjödynerna längs näset.
Pålar med fylld sand på Parnidzios sanddyn-mot Kuriska sjön. Kistalight som har sommarjobbat som bonddräng i ungdomen skulle kunna kalla det för en fylld sandhässja i två rader. Bild Thommy Sjöberg
Kistalight återvänder till vår tysktalande guidé igen från terassen till Thomas Manns sommarhus där hon läser om Sahara på Kuriska näset från hans föredrag Mein Sommerhaus.
Im Süden liegen die grossen Dünen, ein wirklich sehr merkwürdiges Naturphänomen. / _ _ _ /
Kennen Sie die Dünen bei List auf Sylt? Man muss sie sich verfünfacht denken, man glaubt in der Sahara zu sein. Der Eindruck ist elementarisch und fast beklemmend, weniger wenn man sich auf den Höhen befindet und beide Meere sieht, als in den Tiefen eingeschlossenen Gegenden. Alles ist weglos, nur Sand, Sand und Himmel. Immer wieder überkommt mich hier der Eindruck des Elementarischen, wie ihn sonst nur das Hochgebirge oder die Wüste hervorruft. Die Farbenspracht ist unvergleichlich wenn der Osthimmeldas Feuerwerk des westlichen widerspiegelt. Diese Farbenpracht ist unbeschreiblich. Zarteste Pastellfarben in Blau und Rosa, und der federnde Boden ist geschmückt mit den feinen Wellenlinien, die der Wind hineinzeichnet. Auch auf einer Segelbothfahrt hat man diesen unbeschreiblich schönen Eindrück. / _ _ _ /
Sand und Himmel – kraftig regnfront från Kuriska sjön på ingång över Parnidziosdynerna - Bild Thommy Sjöberg
Med guidens välljudande läsning kan man konstatera att Mann beskriver just det som inte gick att beskriva. Tyska turistgrupper med guidé finns även vid utsiktsplattformen uppe på Parnidziosdynen. Mest intresse väcker utsikten mot ryska enklaven Kaliningrad. Märkvärdigt stilla framstår Dödens dal där franska krigsfångar internerades efter Fransk/Tyska kriget 1870-71, undrar hur deras öde blev?
Utsikt mot enklaven Kalingrad med The Gliders dune och Valley of Death Bild Thommy Sjöberg
I söder finns The Gliders dune högsta punkten på Kuriska näset, 68 meter över havet. I Nida grundades även en skola för Gliders (1933), bör väl vara ungefär segelflygare eller skärmseglare. Kistalight har i skrivande stund inte tillgång till bibliotek eller internet så vi kan kolla upp fakta. Hur som helst utropar vi på Kistalight dessa Gliders till Nidas och Kuriska näsets egna poetiska utövare.
Där fanns världsrekordhållaren Ferdinand Schulz som 1927 gled en sträcka av drygt 60 km (60,2) och Alfred Gysas från Litauen som höll sig uppe i luften som en Albatross i 26 timmar och 30 minuter.
Undrar om han tog en tupplur då och då när han surfade under den uppåtsträvande termiken från näsets sanddyner? Hur som helst hann han se både soluppgången över Kuriska sjöns blåa spegel och se solskivan sjunka, like an orange, i Östersjön bort mot svenska kusten och Öland.
The Gliders Dune
The long Spits real poets
Thermal on the run (Thommy Sjöberg)
Glidarna, deras skola och verksamhet hör hemma i tidsperioden mellan första och andra världskriget, och de hade sin storhetsperiod under 1930-talet om detta kan man läsa i Klaipeda and the Curonian Spit guidé en bok av Nijole Strakauskaite.
Kistalight som gillar att cykla, hojar tillbaka till sitt hotel Nidus beläget mitt på näset mellan Nida och Östersjön.
Hotell Nidus var ett "pang" där kommunistpartiets elit från rådsrepublikens Litauen och från Sovjet vilade ut (föra arbetarklassens talan är inga lätta grejer) när det begav sig under den gamla Sovjettiden.
- Läser vi i en guidébok när vi kommer hem!
Visst är stället vitkalkat som en medelhavsbungalow men invändigt är det en ganska murrig inredning med dova färger.
- Faktiskt överraskande konservativt!
Var månne stället buggat när det begav sig?
- Kanske var det här som Jean Paul Sartre och Simone Beauvoir tog in, under Bresjnevs vingar, när de besökte näset på 1960-talet?
Sometime ago - Like to go by bike
Parkerar min racer bland alla nyrika Litauer, Letter, Vitryssar och Polacker och deras Audi, BMW eller Mercedes. Tjejerna i receptionen fnissar glatt över oss svenskar som kommer med cykelväskor och lättare ryggsäck som bagage.
Caféet för frukostbuffén på Nidus - En Kistalight bike parkerad utanför bland statusbilar.Bild Thommy Sjöberg
När vi cyklar hemåt de dryga fem milen till Smiltyne och Klaipeda så möter vi henne på cykelvägen cirka hundra meter framför oss - en älgko, någonstans mellan Nida och den lilla fiskarbyn Preila nära Vecekrugo dynen - graciös i den solbelysta skimrande tallskogen. Cool, majestätisk, till synes oberörd glider hon fram, på skogens egen catwalk, utan att göra sig någon brådska.
Kanske är det hon som är Kuriska näsets verkliga Dam?
En leading lady!
Hon äger skulle mina elever säga!
PS Svårt med namnen kring orter, företeelser och personer kring Kuriska näset. Namngivningen finns på litauiska, ryska och tyska och ibland engelska. De flesta skyltarna är på litauiska och tyska. Kistalight har använt följande källor!
Källor
Estonia Latvia & Lithuania Lonely planet
Klaipeda and the Curonian Spit Nijole Strakauskaite
Klaipeda pocket June 2010 - May 2011
Thomas Mann Mein Sommerhaus 1931 föredrag Rotary Club München
Wikipedia Nida och Klaipeda på sparat USB - sporadisk tillgång till Internet under sommaren
Tidningsartiklar DN Fjärran från världens larm Ove Säverman 23 juni 2011
DN Tre somrar vid havet Per Landin 12 och 16 juli 1995
Andra bloggar om Kista Andra bloggar om Kuriska näset Andra bloggar om Nida Andra bloggar om Litauen
©Thommy Sjöberg
